Würlitzer

Würlitzer, Nisse och Lars Norén

Det osar i köket. Det osar till en lätt dimma eftersom jag steker palsternacka och morötter skurna i tunna skivor, jag steker i olivolja och soja. Det luktar brynta rotfrukter. Bebisen Christopher protesterar högljutt från en filt på golvet mellan kyl, frys, spis och tvättmaskin vid mina fötter. Jag överröstar honom och ropar: DAAAN, du måste ta Chrissie, DAAAAN! Jag försöker laga mat. Från Kims rum brakar och skramlar det av legoklossar som rasar. Sådant är det NU då det bankar det på ytterdörren – ringklockan är trasig och man måste banka hårt för att ljudet ska nå fram till rummen genom den långa hallen. Dan kommer i hast in i köket, gör en dykning, fångar upp bäbisen Chris på golvet och tar upp en kapplöpning med Kim om vem som ska hinna först för att öppna dörren. Kim vinner. Jag spanar mot ytterdörren, undrar vem som kommer.

Hela familjen står vi innanför dörren i den trånga hallen.

-Hej, jag heter Eva Billingskog, säger en ung kvinna som står utanför vår dörr. Jag har kommit hit för att titta på en jukebox. Ni har en jukebox va?

-Jag har fått cowboystövlar, svarar Kim som öppnat dörren innan Dan med bäbis på armen hunnit fram.                                                            -Visst är de fina! Och gissa vad jag och Dan hittade på vinden igår? Ett hockeyspel! Ett riktigt! Det är sant!

-Hej avbryter Dan sin son. Jaaa, visst ja, jo vi har en jukebox, den står här inne. Du känner Gert förstår jag. Gert sa att du skulle komma. Det hade jag glömt. Jukeboxen är lite trasig men den är fin. Kom med här.

De försvinner in i ateljédelen av lägenheten, först Dan med bäbis på armen, sedan Eva Billingskog och sist fyraåringen Kim i cowboystövlar, varvid jag inte längre kan höra vad som sägs eller se vad som händer, jag måste ju återvända till min alltmer krisartade matlagning. Jag öser palsternacka och morötter ner i risgrytan, häller på mer olja och potatisbitar. Kryddar med det ena och det andra, lägger på ett lock och ställer gasen på låg nivå innan jag igen lämnar köket och följer efter de andra till jukeboxen för att höra vad Eva Billingskog tycker om mitt arvegods, vad hon vill med jukeboxen.

Vi står så i ateljén runt Würlitzer från 1956 som morbror Nisse inhandlade i Bremen 1959 och körde hem på bilsläp till hotellet i Dals Långed. Hotell Långed var mormors och morfars landsortshotell för resande och för gästande arbetare på pappersbruket i Mustadsfors. Lite bucklig i frontplåten är jukeboxen och bara ena lysröret lyser grönt genom en perforerat mönstrad hörnfront. Andra sidans lysrör har fått en spark, förmodligen av en överförfriskad ilsken dalslänning någon gång på 60-talet då hotellet levde och verkade i välmåga med gäster varje kväll. Lysrörsplåt 2 är intryckt, hela fronten på jukeboxen är också bucklig. Han som sparkade hade nog druckit för mycket pilsner inne i det rökiga spelrummet där jukeboxen hade sin plats, bakom skjutdörrarna som avskilde spelrummet från matsalen på hotellet. Kanske hade han förlorat i ett spel eller hamnat i gräl med någon. Traktens män och gästarbetarna träffades i spelrummet på kvällarna över en pilsner, de enda kvinnorna i spelrummet var serveringspersonal, moster Gunvor och jag när jag som litet barn var på besök i släkthotellet. Jag tyckte om spelrummet och att stoppa i 25-öringar i maskinen och välja skivor. Vilket inte uppmuntrades av mina föräldrar men väl av morbror Nisse. Där var rökigt och männen var inte helt nyktra. Det spelades kortspel, fotbollsspel, biljard och jukeboxmusik i stort sett varje kväll i spelrummet på hotell Långed, så länge pappersbruket var i drift och följaktligen så länge som samhället levde. Spelrummet på hotellet var en samlingsplats. När bruket lades ner i mitten på 70-talet, flyttade arbetsför befolkning dit jobb fanns att få, alltså bort från Dalsland, mataffären och postkontoret i Långed lades ner i brist på underlag och snart därefter gick hotellet i konkurs. Dals Långed avfolkades så när som på gamlingar som också fick allt svårare att leva ett drägligt liv utan närservice. De flyttade också eller de dog helt enkelt ut.

1979 körde Dan och jag med bäbisen Kim i vår folkabuss till Långed för att vi ville ta hand om jukeboxen och morfars gamla fina Thonet skrivbordsstol innan allt från hotellet skulle säljas på auktion. Jukeboxen fyllde folkabussens hela baksäte. Vi fick montera in barnbilstolen i framsätet för att kunna frakta den tunga stora musikmaskinen från Dalsland till Stockholm.

I oktober 1982 står vi i en halvcirkel vid Würlitzer 56 och tittar med vördnad på den stora tunga klumpen.

– Den är fin, säger Eva Billingskog.

– Ja visst är den, svarar jag, efter morfars död gick hotellet i konkurs och jag fick överta jukeboxen. Hur kan den passa för er på TV?

– Ja, den är jättefin, säger Eva Billingskog igen. Vi behöver en jukebox till en pjäs av Lars Norén som ska spelas in, som utspelar sig på ett gästgiveri i Skåne 1955. Lite fel är det att din jukebox är från 1956 men det kanske inte har så stor betydelse. Jag måste ta reda på om det är viktigt att maskineriet fungerar för pjäsens handling och jag måste kontrollera att den ryms i scenografin. Den är stor.

I den stunden blir vi alla uppmärksammade på lukten och röken som kommer från köket; nu osar det bränt och jag skyndar genom den långa korridoren mot köket. Det ryker och osar. När jag spolar kallt vatten över den förbrända ris och rotsaksgrytan stiger en ännu tjockare rökdimma upp mot taket. Inne i ateljén försöker Dan med de två barnen runt benen förgäves att få det mekaniska maskineriet i jukeboxen att gå igång. Jag överger köket, struntar i den brända maten, återgår till jukeboxen. Vi samtalar en lång stund om pjäsen, om familjedramat i gästgiveriet.

Jukeboxen vill inte, maten är förstörd. När Eva Billingskog gått äter vi en hastigt tillagad tomatsoppa med kokta ägg som får ersätta rotsaksgrytan. Ute regnar hösten. Fönstren är öppna på tvärdrag. SVT Drama hittar en fungerande jukebox av rätt årgång som får rollen i Lars Norénpjäsen hösten 1982.

År 1990 säljs jukeboxen till en jukeboxsamlare, den är för dyr att laga och för tung att flytta vidare i livet. För pengarna köper vi julklappar och julmat och det är första julen efter att min far dött. Mor har tappat kontakt med verkligheten efter fars död, hon noterar inte att jukeboxen är frånvarande, hon tycks inte förstå vad jag säger när jag berättar att den är såld.

Morfars skrivbordsstol är det enda föremål jag har kvar från hotellet, den är min skrivstol. Här sitter jag dagligen, liksom just nu när jag nedtecknar denna historia år 2017.

Årtalens nedslag i tiden är 1955, 1956, 1959, 1979, 1982, 1990, 2017.