Group walk Slussen 2012-01-20. The text is written in swedish.
Vi möts utanför Blå Bodarna i Slussenkarusellen strax före kl 15 fredagen den 20 januari 2012. Vi är en samling varmt klädda personer med gåvänliga grova skor och mössor nerdragna som inbjudits att delta i en gruppvandring arrangerad av konstnären Hamish Fultons . Det är minus tre grader och det har börjat skymma.
Hamish hänvisar oss att dela upp oss i två grupperingar uppradade mitt emot varandra, på motsatta sidor av platsen som ligger mitt i trafikkarusellen ut mot Gamla stan omgiven av bil-leder, trottoarer och slusskanal. Vi uppmanas att inta varannan betongplatterad på platsens markbeklädnad. Riktade mot platsens centrum står vi på horisontell linje mitt emot varandra, 20 personer på var sida om den torgliknande platsen. Vi får inte tala, inte använda våra mobiltelefoner, inte fotografera. Vi instrueras att gå fram och tillbaka längs vår egen betongplatterad i vår egen takt under en timma. Alla startar på Hamish Fultons visselpipas signal, kl 15.15. Alla går i sin egen takt längs sin egen linje fram och tillbaka och ska sluta gå på en andra visselpipesignal 60 minuter senare kl 16.15.
Min gåväg är mitt emot AnnSofi Sidén, bredvid Dan Wolgers, mitt emot Ingegerd Råman, bredvid en man jag inte vet vem det är. Bredvid i samma riktning. Mitt emot i motsatt riktning. Mitt emot, bredvid, före, efter beroende på hur hastigheten koordineras mellan oss. Nästan alla deltagare känner jag eller känner igen: mest konstnärer. Vi ingår i en koreografi. Efter ungefär tio minuter börjar jag räkna mina steg. Det sker när jag hittat min hastighet.
Dan Wolgers och jag har samma hastighet de första minuterna, sedan sackar han efter. AnnSofi Sidén går med lägre hastighet och vevar starkt med armarna. Dan Wolgers knäpper upp jackan och tar av sig mössan efter en stund. Han ökar hastigheten och går förbi mig. Jag går i jämn takt med jämn värme. Min hastighet är vilsam, jag är autogående utan ansträngning. Jag ser klockan ovanför hissen vid Slussen när jag går i ena riktningen och varje korsande över platsen är för mig 39 steg. Jag gör tre korsanden på en minut. 3x60x39 steg. Jag ägnar mig en stund åt huvudräkning. Det innebär att jag under denna timma går 7020 steg. Många tankar börjar, växer och fejdar iväg. Jag räknar. När passerande människor korsar platsen där vandringen utspelar sig väjer vi och släpper fram dem men vi svarar inte på frågar. Enligt instruktionerna.
Hamish blåser efter en timma andra gången i visselpipan och alla stannar på platsen där de det ögonblicket befinner sig. Allt är som en fryst rörelse i ca en minut, varefter alla tycks börja röra sig och prata med varandra samtidigt. AnnSofi säger till mig: Du gick fort, jag hade koll på mig via din hastighet. Jag frågar henne hur många steg hon tog för att korsa platsen men det vet hon inte. Hon har i stället ägnat sig åt att räkna räcken, stolpar och passerande bilar runt platsen.
Vi har båda tänkt på fängelserastgårdar och på hur man reagerar och beter sig om man blir inlåst eller begränsad av restriktioner. Pilgrimsvandringar är kollektiva och de är iscensatta. En tankegång rör sig runt den fria tankens påverkan av det iscensatta och arrangerade, i konsten, i religionen, i konventioner. Med självklarhet har jag reflekterat över livets återkommande rutiner och på hur vi stundtals slår följe med någon, sedan kör om eller stannar upp, hur vi relaterar våra rörelser till dem som rör sig närmast men samtidigt håller kontroll på rytmer och händelser längre bort. Gåendet gör allt konkret men samtidigt symboliskt: kroppen och tanken koordineras. Symboliskt kan det handla om marknadsekonomi i stort och om konkurrens och utslagning, om makt och positioner, om konstvärlden, om överlevnad, om nära personliga relationer. Jag tänker också att Hamish Fulton ger oss de här tankarna, de är oundvikliga. Han planterar dem i oss genom hur han arrangerar sin promenad. En annan av mina reflektioner handlar om hur människorna som inte deltog men korsade vår väg under gåendet tycktes röra sig med samma hastighet och upprepning, att skillnaden mellan oss och de andra upphörde. Skillnaden mellan vardagens upprepningar och den konstruerade situationens upprepning tycktes upphöra. Kanske var det just den iscensatta situationen som fick mig att uppleva gåendet med symbolisk distans.
Deltagarna står en stund i små grupper som upplöses när folk lämnar Slussen i olika riktningar. Jag går fram till Hamish Fulton och säger Thank You och han svarar leende Thank You for your participation. Mörkret har sänkts över Slussen och jag går mot Medborgarplatsen för att köpa bröd och vin, med tankarna på Thomas Bernhards skrivande. I självbiografierna återkommer Thomas Bernhard till innebörden av att gå i Motsatt Riktning. Han skriver mycket om att gå och tänka, gå och samtala, om att gå och om att bli en tänkande människa. Jag bestämmer mig för att undersöka vad Thomas Bernhards skrivande leder mig till och att fortsätta gå min egen väg.
Ulla West 