MOXY

Moxy-Mimo

Berättelsen om Moxy är flersidig och cirkulär, den berättas från olika håll med olika röster. Den startar i mötet med Mimo på Arlanda. Det är jag som är Moxy. Moxy är min skapelse, mitt jobb, en av flera identiteter för en tid. Moxy tror sig förstå Mimo som en version av många jag, uppbyggd av nödvändighet under omständigheternas hårda villkor.

Moxy vaknar ofta tidigt på morgonen med energi och många planer för dagen., men de allra första morgonrutinernas genomgång, alltså toalettbesök, hämta tidningen, gå ut på balkongen och känna på vädret, redan dessa första inledande nödvändigheter som en dag innefattar får så pass mycket tid att gå åt att morgonens möjliga skrivtimmar på fastande mage har passerat och avlösts av frukostbestyr, bäddning, genomgång av dagens jobb, påklädning, tandborstning, hygien i största allmänhet alltmedan tankearbetet pågår outtröttligt för att bearbeta nattens moxyliv. Tankarna på Momi är komplicerade.

Varje dag är ett helt liv för Moxy, ett liv fyllt av svåra beslut varvat med flytande tomrum och stillastående tomrum. Moxy ska fokusera på Mimo.

En kväll när Moxy är på väg att gå tidigt till sängs för att kanske följande morgon vakna extra tidigt, då lyser fullmånen så starkt och med så luddig kontur mot kvälls och sedan natthimlen att det är nödvändigt, absolut oundvikligt, att sitta på balkongen i månens sken. Moxy tänker inte på Momi.

Där sitter Moxy i pyjamasbyxor med en filt över axlarna i månskenet och gör ingenting, Moxy låter tiden gå. Som om tiden stannat. Nu stannar. Då.

Men tiden stannar inte. Moxy vaknar av att solen lyser in genom fönstret, rakt in på sängen. Solen är het och påtvingar uppstigning. Moxy sitter vid datorn och måste skriva om månskenet eftersom det har satt sina spår. I solskenet skriver Moxy om månskenet, av nödvändighet. Mimo får skrivas sen.