Kalla krigets tid är barndomens värld i vårt kvarter med trevånings hyreshus byggda i makarna Myrdals efterkrigsanda. Min värld är disig och oskarp tills jag får glasögon som skärper alla konturer med så mycket detaljer att allt tillsammans blir övermäktigt. Så mycket detaljer visar upp en ny värld för mig. Trädens alla lövs alla detaljer, bara det, får huvudet att värka. Jag förmår inte sortera intrycken. För att fungera med de andra barnen på gården, för att överleva, stoppar jag glasögonen i byxfickorna så snart mor eller far är utom sikte.
Utan glasögon skymmer det luddigt välbekant för min blick, världen är min och jag fungerar. Torsdagarna är svårast, då tejpas en svart lapp fast över mitt vänstra öga och jag blir mot min vilja, som jag inte visar, sjörövaren. Ofta är jag sjuk på torsdagarna och protesterar mot att träffa någon eller göra något. Ibland accepterar mor den sjukdomen. Inte alltid, då ägnar jag all min energi och påhittighet till att gömma mig, dra mig undan.
Jag vet inte min plats för min plats finns inte och jag förstår inte meningen med lekarna vi leker. Ingenting är viktigare än att vara med i lekarna och att inte vara annorlunda. En ofta förekommande lek är att vi delar in oss i två lag, det röda och det vita, vi jagar varandra och följer ledtrådar. Leken heter Röda och vita rosen. Med vilseledande falskspel lurar de två lagen varandra. Ett mysterium ska lösas alltmedan lömska faror lurar från fienden i motståndarlaget. Vinnare är det lag som först löser ett mysterium, alla metoder är tillåtna. Mysteriet är diffust men överenskommet: någonting är galet och det felande ska rättas till. Tillfångataganden och inlåsning i en dold källarskrubb, förhör och spioneri förekommer. Gränsen för vilka medel som tillåts är rörlig. Ingen litar på någon, vem som helst i det egna lagen kan vara en spion i det kalla kriget. En spion binds en onsdag i april månad fast vid ett träd mellan bergen nere i dalen. Området är riskfyllt. Här härskar Hackspettarna från grannkvarteret och hur mycket fiender de röda och de vita än är så är Hackspettarna den yttre fienden och lagen är enade om att undvika Hackspettarna till varje pris. Trots det här så tar de vita en röd till fånga och binder fast honom vid ett träd i fiendedalen. De röda letar inte i dalen. De röda har tagit en vit till fånga och låst in denna vita ros i ett källarförråd bredvid brottarklubbens träningslokal i källarvåningen till en av områdets huslängor. Brottarnas källare är också en överenskommen förbjuden plats. Vi gör ingen skillnad på pojkar och flickor i vår lek men brottarna i källarvåningen är uteslutande pojkar. Det är en kylig gråmulen vår eftermiddag, efter skolan.
På lilla berget hänger mammor tvätt med småglina runt benen. Ingen skvallrar om vad som händer för mammorna. Papporna kommer hem när det mörknar. Båda lagen letar till att börja med intensivt och uppjagat efter respektive fånge. Fången i källarskrubben hittas av de vita. Skymningen faller. Timmarna går. Leken tappar energi, den ena efter den andra kallas in till kvällsmat. Fången glöms bort, fastbunden vid trädet, kan inte kalla på hjälp med sin munkavle. Leken är slut. Kvällen har blivit mörk och sen när en orolig pappa till slut hittar sitt gråtande hungriga barn nedkissad vid trädet. Det barnet får bannor.
Ulla West 