Text Garden Plants & Friendship

TEXT GARDEN – elva berättelse om elva vänskaper

TEXTENS TRÄDGÅRD – eleven stories about eleven friendships

S 269 ord

S försvann. S är försvunnen. Berättelsen om S har försvunnit.

Texterna vi skrev till varandra på 70-talet försvinner.

Vi står sida vid sida S och jag, vid ett handfat, endast iklädda trosor. Vi tvättar kläderna som är vår packning när det knackar på dörren till vårt rum. Eftersom vi är nästan nakna och alla kläder förutom trosorna som vi har på oss är blöta, öppnar vi inte dörren. Vi ropar till svar på knackningen att vi är upptagna, att vi tyvärr har svårt att öppna för tillfället, på dålig spanska. Vi är i Valenzia och har nyss tagit in på ett billigt boende för resande kvinnor som drivs av nunnor i ett av stadens kloster. Nunnan som knackar på vår dörr låter upprörd på rösten när hon uppmanar oss att dra för gardinerna och inte exponera våra kroppar så skamlöst. Vi blir i den stunden medvetna om att grannhusets fönster är publikplats och publikens vy är in genom vårt upplysta fönster där vi, två 20-åriga flickor står nästan nakna och tvättar kläder. Efter en natt hos nunnorna blir vi vänligt och bestämt uppmanade att flytta till något annat övernattningsställe. Vi reser vidare söderut i Spanien. Vi söker svar på våra frågor.

Nio år senare skriver S ett brev till mig där hon förklarar att vår vänskap avslutas eftersom min man D är död och D var hennes ursprungliga vän, inte jag. Hon avslutar brevet med att informera mig om att texterna vi tidigare skrivit till varandra i en gemensam bok från hennes sida är skriven med utplånande bläck. S:s text försvinner och kan inte återskapas.

När det var som bäst fanns inga ord. En del fint dröjer sig kvar, som den röda blomman vi gjorde, den var fin.

Många stunder, inte var det vänskap men vad var det? Känslan kanske stannar resten av livet. Vad vet jag? Det finns ingen automatik. Jag beklagar att erfarenheten tvingades på mig.

Känslan är inte bra, i mörkret utan ord. Jag kan inte fantisera längre, inte för dig men för mig…nej

Du och Hon. Det är fel. du gör henne fel, du gör mig illa och det är bara ord, jag har inte med det att göra, ingenting och mer än allt annat, du stönar över att jag finns och att jag inte bara glömmer.

Jag har mina erfarenheter, de är inte dina och jag går vidare med mina erfarenheter.

Det är så: något stannar för evigt även om ingen vill. Bara för att du vill att jag försvinner, försvinner inte allt.

Jag är på väg till Paris, tillbaka och bort på samma gång tör att huden minns, vaddå? Är det kärlek i huden det som var?

I Gilles de la Tourettes arbetsrum på Salpetiere var det intensivt. Han hade en helt igenom vetenskaplig metod: det berättades sagor om kärleken. Kärleken som neurologisk patologi med katatoniska anfall som om det var vetenskap för att Gilles de la Tourette ville ha det så. I protokollen nedfryste han kärleken, agape, diagnosticeringen är distribuerad kärlek. Kärlek och maktspel kan aldrig bortförklaras.

Konflikter övergår i kärlek. Är konflikterna kärlek? Det enda som är kvar är konflikt.

Jag kan inte sova, jag kan inte tänka, jag är besatt, jag vet inte vad jag ska göra. ingenting fyller mig med ångest och förvirring så mycket som omöjligheten att sluta känna. Känslan blockerar mig.

Teori är bra men den kan inte förinta realiteten. Kärleken existerar utanför teori och förnuft.

Smärtor på äggstockarna med blödningar som följd drabbar kvinnor som har funnit kärleken och blivit besvikna. Blivit svikna och kränkta. Enligt Gilles de la Tourette leder äggstockar, blödningar, svek till katatoni och hysteri.

Du flydde. För mig finns inga flyktvägar – om det vore ett samtal mellan två-men det är bara jag här, jag är ju ensam. jag har ont om tid. I mellanrummet mellan din kärlek och min kärlek ligger ingenting, ordlöshet.

Varför drog du mig med i dina dumheter? Varför lockade du mig in i ditt vansinne?

Jag vill dig inget illa, jag vill vara lugn och tänka klart men tankarna förhöjer smärtan.

Förhöjer jag smärtan blir den fruktansvärd men mer uthärdlig än ordlösheten.

Förhöjer jag smärtan blir den fruktansvärd men uthärdlig med tanke på att jag undsluppit ditt vansinne.

De hysteriska kvinnorna. vilka är de?

449 ord

Det var två björnar

Den ene var blyg

halvt döv

snäll och mjuk

Den andre var självsäker

Kallt beräknande och grym

vackert inramad i blank päls

Båda lockade

övertygande

Med olika infallsvinklar nådde de samma resultat

Efter tvivel och tvekan släpptes björnarna in

Den ena björnen och den andra

dagar, veckor, månader av tid låg emellan dem båda.

Den ena björnen ovetande

om den andra björnen

på samma arena

Björnarnas måltavla

råkade finnas i björnarnas väg

när björnarna var vilsna och sökte efter

nödutgång eller var det entrén

De fick vad de ville

Båda två

Måltavlan välkomnade en träff

Mitt i prick för där var tomt

Båda björnarna var väl garderade

innan de tog sina steg

och bestämde sig för något annat

än det de prickat in

Båda två!

Hålslagen

lämnade björnarna måltavlan

Trasig.

den ena och den andra björnen

trovärdigt övertygande

och övertygade

Genom tavlans hål iakttogs björnarna

den ena efter den andra

så olika

när

De båda björnarna

möts på arenan

långt senare

dagar, veckor, månader, år efter

prickskytte

och påföljande flykt

Björn 2 är stjärnan

som aldrig tittar tillbaka

Han lämnar utan att titta på

resultatet

Eftersom han inte vill dra lärdom

upprepar han

om och om

igen

sina misstag

med ständigt nya mål

Den ena måltavlan efter den andra

perforerad

Den första björnen

ångrar sig

återvänder

till det han lämnade

för att söka nödutgången

Återvänder

med liten förändring

till utgångsläget,

hör allt sämre

ännu vekare

Omedveten att hans väg blivit

den inlåsta nöden

Björn 1

servar

Björn 2

på arenan

allting är sig likt

Björnarna intar sina platser

Ordningen är status quo

266 ord

Regn plaskar utanför fönstret. Jag har bytt en sunkig röd dammig persienn mot två smala vita, rena persienner. Tyvärr är de för korta, de slutar en halvmeter över fönsterbrädan. Det ser ut som ur-växta byxor. så hänger de tätt ihop, vindögt och gör ett avstånd till fönsterkarmarna. Det ser inte klokt ut. men det är renare och ger inget äckligt rött skimmer i rummet. Igår åt jag middag hos J S & B med andra gäster. B blev jättefull. Lille G är den minsta nyfödda människa jag sett, han sa inte pip. Prematur. Hjälp! en liten familj i en lägenheten fylld och mörk och varm. Maten tung och samtalen trögflytande. Vin flödande: oj vilken lerig kväll.

Mitt lilla 19 kvm rum tycks luftigt och tomt efter den upplevelsen. Jag som bör skriva smarta enkla kärnfulla frågor som ska vägleda studenterna imorgon på jobbet inför den sista lilla övningen, kan inte – vill inte – tänker inte… blir bara sömnig när jag ska jobba med något så feltänkt och illa planerat som utbildningsämnet estetiska praktiker på högskolan som utbildar barnpedagoger – hur har jag hamnat här? Jag jobbar för pengar under en tid då jag inte ens har råd att bo i min egen lägenhet utan är evakuerad i ett minimalt rum för att hyra ut hemmalägenheten i andra hand.

MÅSTE skärpa mig. istället ägnar jag mig åt konstiga mail med koppling till gångna tider. L har hört av sig efter så många år. Han såg en bild i DN av ett konstverk jag gjort, i en artikel om en nyutkommen bok. L läser i DN om boken och om mitt arbete och han kontaktar mig. L från 30 år tillbaka, var då tillsammans med C som var min vän. Deras, L&Cs son M som jag kände som litet barn är nu 32 och bor i USA där han forskar o undervisar i filosofi. L har också en yngre son som heter D av alla jävla namn. L jobbar med robotar skriver han, och han bor i ett ensligt hus i skogen. Skämtar han? L informerar mig om det ena efter det andra oombedd. Kanske väljer jag att bli paranoid och bestämma mig för att L har hittat på en historia som lockar mig till hans ensliga hus i skogen utanför Kstad med sjöutsikt och väl där lustmördar han mig…och slänger liket av min kropp i sjön där jag, C (Ms mamma) och andra kvinnor löses upp i en jyttjig sörja.

D spökar, urdrivningen pågår, det är en kamp. J, psykoanalytikern vill få mig att tro att G och D är i maskopi och att Gs uppvaktande är en plan för att åter sammanföra mig med D. Den röda sportbilen parkerad på Tgatan igår, Gs försök att få med mig till Forum o Proustuppläsning där D kan vara, alla utfrågningar och inbjudningar. Jag säger till J att jag tror att G är övergiven av D och att han är ensam och vill att jag ska finnas på lämpligt urval av ställen där D kan finnas. Som alibi och sällskap, lite av trofé. Det är något obehagligt över mötena med G, D är närvarande där utan att han syns eller nämns. Mot mig ger G sken av att vara snäll, omhändertagande, tröstande och intresserad. M varnar mig och säger att G är en elak jävel dold under nallebjörnsgodhet. Den paranoida vägen stakas ut för mig. Det är bara att följa spåret. Mitt i detta råkar jag möta den unge konstnären M E som precis kommit hem från San Michele. Han vill att vi ska träffas, han flörtar. Han är kanske lika mycket yngre, som G är äldre i relation till min ålder. Jag följer alla spår jag kan samtidigt. Det går förstås åt helvete. men det är samtidigt spännande.

456 ord

Denna berättelse om U är nedskriven till IW 2017, först berättad av U S för U W under två museivakters arbetsvandringar på parkettgolven i salarna på Nationalmuseum 1983.

U: Dansösen och Ädlingen

Kapitel 1.

I ett litet vitt hus omgivet av en grönskande lummig trädgård föddes en liten flicka. Flickan döptes till U. Mamman var en mörkhårig kvinna med mycket bestämd vilja som tyckte om att hitta på kluriga saker. Flickans pappa var en allvarlig och en aning butter lockhårig man som mestadels ville vara för sig själv i sitt rum i lugn och ro med sitt piano och sina böcker. Han hade liksom mamman en mycket bestämd vilja. Pappan komponerade musik. Eftersom de flesta tyckte att hans musik var konstig så spelades den sällan, den framfördes faktiskt aldrig. Ingen dirigent ville ta sig an hans musik, ingen producent ville spela in den. Musik som varken framförs eller spelas in är det inte lätt att lyssna till. Inte många visste att hans musik alls fanns till.

Mamman hittade ofta på klurigheter och när flickan var född var det mest mamman som tog hand om barnet och det var mest hon som också tog hand om huset och hemmet. Varför de båda, mamman och pappan, inte arbetade med något mer vanligt jobb är svårt att veta men så var det. Följden blev att den lilla familjen levde fattigt, ingen tjänade några pengar. Huset hade de ärvt av mammans föräldrar och av pappans föräldrar fick de så mycket hjälp att det räckte till det allra nödvändigaste, det betyder att de kunde betala räkningar och köpa enkel nödvändig mat. Mamman hittade på smarta lösningar och pappan komponerade och i denna värld växte flickan upp.

Mamman och pappan tyckte mycket om varandra och sin flicka, de var absolut övertygade om att pappan skulle bli känd och berömd och snart tjäna in pengar för sitt arbete, alltså sin musik och de var lika övertygade om att mamman skulle klura ut en fantastisk uppfinning som skulle göra stor skillnad i världen och även ge inkomster till familjen. Pappan fortsatte att skriva och komponera musik och mamman såg till att den lilla flickan inte skrek eller skrattade eller lekte för högljutt så att pappan stördes i sitt komponerande. När mamman gjorde labyrinter, ut- och invecklingar och praktiska hjälpmedel till huset och trädgården, så var flickan med i närheten eller mitt i problemens kärna. Åren gick och flickan lekte tyst men inte stilla alltmedan dagarna avlöste varandra i det lilla huset. Flickan tyckte mycket om att svänga sig runt och att skutta rytmiskt hit och dit. Hon lekte mest för sig själv, att få vänner är inte lätt om det inte finns möjligheter att leka med dem. Ju fler år som gick och ju större flickan blev desto mer förstod hon hur annorlunda hon, hennes mamma och hennes pappa var, jämfört med människorna i deras omgivning. Andra barns föräldrar gick hemifrån till jobb varje dag och kom hem på eftermiddagen varje dag. Andra familjer åkte på semester när det var sommar.

Familjen i det lilla vita huset levde för sig själva. Flickan gick i skolan på dagarna. Pappan som mest satt i sitt kompositionsrum blev störd om flickan hade med sig vänner från skolan hem. Därför lekte flickan U mest ensam och hon dansade omkring tyst och ensam i huset och i trädgården. Ibland satt hon inne hos sin pappa och lyssnade när han spelade på pianot. Om och om igen spelade han samma toner, om och om igen tills han plötsligt spelade nya toner.

Hennes ben och armar, hennes fötter och händer, hela hennes lilla kropp rörde sig tyst men inte stilla. Jo stilla men inte orörligt. Hon tyckte mycket om ljuden och tonerna som upprepades och upprepades om och om igen för att plötsligt bytas ut och låta något annat i ständigt nya ordningar. Långsamt och snabbt, mörkt och ljust avlöste vartannat.

På somrarna stannade familjen i det vita huset och flickan lekte då mest hela tiden i den grönskande trädgården. En sommardag när flickan var 8 år och det var hennes andra sommarlov från skolan kom en vän till pappan på besök till den lilla familjen. Att familjen fick besök var ovanligt.

Han hade skägg och ögon som lyste och han var dirigent. Glatt prat fyllde huset när det lagades mat. Alla blev glada. Una blev så glad att hon måste dansa även om pappan inte spelade någon musik just då. Tyst dansade hon så att hennes blå klänning stod rakt ut som ett parasoll runt hennes kropp. Tyst dansade hon förstås men ändå fick hennes dans de vuxna att sluta prata och att häpet titta på henne. Det var som om Unas föräldrar såg sin dotter dansa för första gången, där och då tillsammans med den skäggige dirigenten. Dirigentens mun log stort och brett och han märkte att skägget var i vägen – i den stunden bestämde han sig för att raka bort skägget – men det viktiga som hände var att dirigenten och mamman och pappan tillsammans förstod att flickans dansande var något speciellt. Dirigenten sa till de båda föräldrarna att de måste se till att flickan sattes i en riktigt bra dansskola, hon måste utveckla sitt dansande på fullt allvar, hon måste läras att träna och hon måste fortsätta med dansandet och utveckla detta.

Alltså fick den åttaåriga flickan börja i en dansskola som låg långt från det vita huset. U blev tvungen att flytta hemifrån och bo på skolan under veckorna. Hon fick åka hem på helgerna. Dirigenten betalade för resor och skolavgifter. Flickan blev glad men det var inte lätt att flytta långt bort från föräldrarna, huset, trädgården. Flickan U blev också allvarlig för att hon fick dansa på allvar och för att det var svårt. Svårt att sträcka på kroppen, svårt att kontrollera alla delar av kroppen i och med alla rörelser – det var något helt annat än hennes egen dans som hon var van vid. Borta var leken. Dagarna blev långa och flickan saknade det vita husets stilla liv, hon saknade mamman som alltid fanns i närheten runt huset och hon saknade nästan mest av allt pappan som satt i sitt arbetsrum och skrev och spelade sin musik. Att dansa på balettskolan var inte alls roligt hela tiden, bara ibland, men flickan lärde sig att dansa till olika sorters musik, hon lärde sig att dansa på olika bestämda sätt och hon lärde sig att dansa på scener inför människor hon inte alls kände. Hon tränade och tränade och tränade tills det gjorde ont i hela kroppen. Ibland var hon full av samma sorts glädje som när hon skuttade och svängde runt hemma i det vita huset men långt ifrån alltid. Ibland när hon dansade och musiken spelades och människor tittade på, så tyckte hon inte alls om det, utan det var mer som om hon var en mekanisk docka som gjorde vad hon lärt sig göra. Eller som om hon var en robot tänkte hon och då blev det lite roligt igen. När publiken applåderade efter en sådan mekanisk dans så blev Una lite ledsen och nästan arg. Hon hade ju inte dansat utan bara rört sig. Hade de inte märkt det? Det verkade inte göra någon skillnad. U funderade på vad hon skulle göra åt saken. Kanske vore det bra om hon blev riktigt ledsen och mer arg tänkte hon.

Flickan växte upp alltmedan hon dansade nästa hela sin vakna tid. Även om hon dansade tillsammans med andra dansare så var hon nästan alltid ensam. Hon blev vuxen och hon blev en berömd balettdansös som blev inbjuden att dansa på de största och mest omtalade scenerna tillsammans med andra berömda dansare och musiker och dirigenter. Ofta var hon ledsen eller arg men mest var hon ändå glad så att det dansade i henne. Men hon kunde inte så mycket annat än att dansa. Hon saknade mammans klurigheter och pappans toner.

Varje sommar åkte hon till det lilla vita huset och hälsade på hos sina föräldrar.

Då och då träffade hon dirigenten som betalat för hennes utbildning. Han lät aldrig mer något skägg växa ut på sin haka och han slutade aldrig att förundras över Us dans. Mamman och pappan och dirigenten började bli gamla.

Under alla år då flickan utbildat sig och sedan dansat runt på världens scener hade pappan fortsatt att komponera musik. Med åren hade han komponerat flera symfonier och många andra musikstycken. En och annan hade börjat visa intresse för hans musik och det hände att ett verk uppfördes i något udda sammanhang. Aldrig på en stor scen eller av en stor dirigent med en känd orkester. Pappans musik hade flyttat ut, bort från det lilla vita huset, han komponerade inte mer utan han låg kvar i sin säng och han lät sitt hår som hade blivit grått växa så att det blev långt. Fortfarande var det lockigt. När U kom på besök satte han sig upp i sängen och lät henne borsta det långa grå håret så att det blev blankt. Ljudet av borstens drag genom håret och flickans armrörelser var en stilla dans till borstljudens musik, ny musik lik den de så väl kände tillsammans.

När pappan dog var det lilla vita huset tyst men ändå fullt av toner. Överallt i huset låg hans musik nedtecknad på notpapper. Mamman bodde ensam kvar i huset och började ordna och sortera alla papper med nedtecknad musik. Hon lyssnade igenom alla inspelningar som gjorts genom åren och hon började klura på hur hon skulle ordna, sortera och organisera alltsammans alltmedan hon hela tiden väntade på att dottern skulle komma på besök.

När U kom på besök den tredje sommaren efter pappans död, satt de tillsammans i pappans arbetsrum vid pianot och lyssnade på hans musik från en inspelning gjord där i kompositionsrummet när mamman berättade att hon beslutat sig för att låsa igen dörren till pappans arbetsrum och aldrig mer gå in där, aldrig mer lyssna på inspelningarna. När hon väl dött skulle U få nyckeln till rummet och då kunde hon själv bestämma vad hon ville göra med mammans ordnande av musiken, pianot, pappans böcker och då skulle hon också få bestämma vad hon ville göra med hela huset.

Ett helt år till gick då U dansade runt på olika scener och mamman fortsatte att stilla och lugnt, eftersom hon nu var både gammal och trött, ordna sina klurigheter i övriga huset och i trädgården.

Nästa gång när U kom hem på besök till sin mamma hade hon med sig en vän. Detta var en vacker vårdag på eftermiddagen när solen lyste lågt genom trädens löv som precis höll på att öppna sig och trädgården var randig av långa skimrande skuggor. Dansösens vän var en lång och smal och kantig ung man iklädd en mörkt blå kostym med en väst som hade alla knappar knäppta. Ögonen lyste i blått lika klart och glänsande som skorna på hans fötter blänkte välputsat i svart. Det var som om hans kropp bestod av platta bitar från topp till tå, bitar som knappt hängde ihop, de satt på plats genom paketeringen alltså genom att hans klädnad generationer tillbaka konstruerats i bitar från topp till tå, bitar som knappt hängde ihop, de satt fast som platsgjutna, alla delar fixerade på sina bestämda platser. Den unge mannens namn var E von S och han var en ädling. En ädling är en person som är född av föräldrar som har en lång släkt som kan följas flera generationer tillbaka. Den här personen som råkade födas av just dessa föräldrar fick aldrig lära sig att arbeta eller att ta hand någon annan än sig själv. Ädlingen E hade alltid blivit omhändertagen. När hans föräldrar plötsligt hade dött i en bilolycka var deras son nio år gammal, då ärvde E ett stort hus och mycket pengar och saker och personal som skötte om allting.

E var en ensam pojke som växte upp till en ensam man som inte behövde göra eller lära sig någonting. E hade ett stort intresse i sitt liv och det intresset hade han inte ärvt eller fått av någon annan än av sig själv. Hans intresse var dans. Att titta på dans. E funderade mycket på vad det var som var ädelt med honom eller med någonting över huvud taget. Vaddå ädelt, undrade E. E hade aldrig försökt dansa själv, han tittade på andra som dansade och det var det allra bästa han visste att se hur människor dansade till olika sorters ljud och mest förstås till musik. Var det kanske dansen som var ädel? Inne i Es tankar tecknades streck och cirklar och riktningar och piruetter upp till mönster som blev magiska kartor till en annan (kanske en ädel) verklighet: det var Edes sätt att uppleva hur människorna gjorde dansen och ljuden. Hans smala, kantiga kropp kunde inte göra vad de dansande och spelande människorna gjorde, men E kunde uppleva allt.

Här slutar första kapitlet i berättelsen om Dansösen och Ädlingen eller är det kanske en berättelse om en Vadhållare och en Fiolbyggerska?

Frågorna är många.

Hur ska Us dans utvecklas med ledsamheter och ilska? Vart leder mammans klurigheter i huset och trädgården? Vad händer med pappans musik efter att den lämnat rummet och huset, när pappan inte längre komponerar eller ens lever? Vem är E när ädlingar inte existerar och det ädla inte finns?

fortsättning följer

2188 ord

Liksom en vacker blomma, en inte helt ordinär utan lite sällsynt blomma, en sådan art som kan växa i olika delar av världen då den anpassar sig efter omständigheternas klimat, kultur, språk, drogs jag till Lisen i ett sammanhang då vi lärde oss olika färgningstekniker och trycktekniker för textila material.

Min andra son var späd, D vara föräldraledig och jag gick till den stora verkstaden varje morgon för att delta i en heltidskurs för konstnärer – det var ett avlönat arbete och vår lilla familj var i behov av pengar. På lunchrasten kom D med den fem-månader gamla bäbisen och jag ammade, matade honom. Efter lunchen promenerade D tillbaka hem med barnvagnen och hämtade storebror på dagis. Jag jobbade med färgpigment och salter, med beskiktningar och kemikalier, med tyger och trådar. Jag lärde känna L.

Hon hade avslutat sin utbildning i Sverige efter att ha utbildats i Afrika. Hennes bror hade bosatt sig i London och modern som arbetat för SIDA i Afrika var nu pensionerad och ångestladdad i en ensam lägenhet på Södermalm.

Pappan, fadern hade dött i Ls tonår, en excentrisk självupptagen upptäcksresande museiman. Kulturens imperialist. Manlighetens exotiska utpost i den outforskade delen av världen som flydde hemma-ansvaret. L var besatt av konflikterna med mamman och hade stora problem med att hon inte fann kärlek och tilltro i sitt liv. Familjen var hårt prövad av klass-skillnader mellan den judiskt adliga modern och den frisinnat lågborgerliga fadern. Barnen var hänvisade till ett liv styrt av en bitter kvinna som gift ner sig till ett fattigt liv och en frånvarande otrogen man som insjuknade i medelåldern av sviterna från främmande smittor.

Vi samtalade, vi sågs ibland på kvällarna efter dagens kurs, hemma hos mig när mina barn somnat, då vi drack vin till långt in på natten. D målade i ateljedelen av vår långa 150 kvm lägenhet som var två grannlägenheter ihopslagna till en. Jag och L satt i lägenhetens södra tornrum med vinglas och tittade ut mot staden och vattnet. D målade olja på duk till hög rockmusik i lägenhetens mest nordliga ateljérum.

L träffade en man som hon fastnade för, han var 25 år äldre än henne och han var gift. H var formgivare med en säker position i designvärlden. Han hade tillsammans med sin fru beslutat att leva utan att skaffa barn. Mötet med L omkullkastade besluten i hans liv. Han skilde sig och flyttade ihop med L, de fick två barn på några år. H var 58 år då han blev far för första gången. L blev en dedikerad mor. Hon slutade dricka alkohol. Hon ansåg att daghem var skadligt för barn, hon blev hemmafru. En nykter hemmafru med en gammal gubbe som make, tänkte jag. Vi var inte överens, vi sågs alltmer sällan.

H åldrades, pensionerades, blev sjuk. L hade fått heltidsanställning som designer på ett stort företag, barnen gick i skolan. H var hemma men inte särskilt aktiv, han var ständigt närvarande. Och han blev alltmer sjuk, efter en tid så sjuk att han periodvis vistades på sjukhus, drabbades av strokes, hjärtat sviktade. L ransonerade hans hans rödvin till maten, L flyttade ut från sovrummet och sov på soffan. L arbetade heltid och barnen led av att vara i en sjuk hemmamiljö. L skällde på alla. H dog, barnen reagerade på barns vis. L jobbade vidare sträng mot sig själv och mot omvärlden. Ls mamma levde allt skralare och mycket gammal. Pliktskyldigt träffade dottern sin mor. Brodern visade inget intresse för att upprätthålla kontakt med sin svenska familj.

Vi återupptog vår vänskap till viss del även om det haltade att umgås med en så sträng L. Hon levde som om det inte vore tillåtet att leva. Mamman dog en svår ångestladdad död, brodern kom till begravningen. I skedet några år efter mannens död hävdade L bestämt att hon var nykterist och att det berodde på en kemisk reaktion i hennes kropp: hennes kropp tålde inte alkohol. Men med den dagliga vanan att dricka minst ett glas Campari med lime och is. Alltid hade hon en låda rött vin hemma i skåpet. L lagar god mat. Jag kom då och då hem till henne och åt hennes goda mat och drack vin till maten. Varje måltid inleddes med ett glas Campari med lime och is. Resten av måltiden var L ”nykterist” och jag drack ett eller två glas vin.

Tio år efter mannens död är inte L längre nykterist. Numera dricker vi båda vin till måltiderna vi delar.

912 ord

D gifte sig med U. De fick två barn. UK är yngst, född ett år efter min födelse.

D växte upp i Peking i Kina, son till en missionärsfamilj som flyttade till Kina för att i kyrkans namn omvända hedniska kineser. Undervisning och hjälpverksamhet erbjöds och i gensvar förväntades medlemskap i den protestantiska kyrkan. Imperialismens religion. Familjen bodde i en gård i centrala Peking nära den gyllene stadens inre. Kinas omvälvande historia tvingade alla trosriktningar att fly, folket tog över de privata gårdarna. D anlände till sitt hemland som en ung vuxen man, till en ny och obekant värld. Hans språkkunskaper och internationella utbildning, hans priviligierade familjeförhållanden gav försprång på arbetsmarknaden. Dan fick ansvarsfulla poster i försäkringsbranchen. Han blev chef för ett stort bolag i Sverige som medelålders tvåbarnsfar. U var en priviligierad hemmafru. Familjen bodde på Kungsholmen i närheten av DN skrapan, i tidningskvarteren. Barnen hade flyttat hemifrån när D fick uppdraget att öppna bolagets kontor i NY och att bygga upp verksamheten där. U och D flyttade in på 17 gatan på Mhttn och blev grannar med Diana Ross.

UK var en ung vacker blond kvinna när hon träffade E som bar ett känt efternamn, släkt med en känd konstnär. E vill e bli konstnär men lyckades aldrig bli antagen till Konstakademien. Han spelade jazzmusik på sin saxofon och han var starkt närsynt och lite klumpig. UK utbildade sig till finsnickare. De båda fick tre barn. När barn nr 1 var nyfödd flyttade den lilla familjen i som grannar till mig och D och vårt första barn. D och jag var högskoleutbildade konstnärer, E var missnöjd. Kontakten skavde. E som var släkt med den kände konstnären… E var misslyckad konstnär och UK vantrivdes i det egna företagandet som snickare. Hon omskolade sig till logoped. E var frånvarande och tillbringade alltmer tid utanför hemmet. Han hade älskarinnor. UK förmådde inte påverka situationen.

När E var hemma satt han mest vid datorn. Två av barnen, sönerna, hade flyttat hemifrån när E en dag berättade för UK att han träffat en ny kvinna via en internet kontaktsida. Kvinnan bodde i Tyskland hade sex barn och var gift med en präst. E lämnade familjen i Sverige efter att ha tagit ut skilsmässa från UK. Han flyttade till Tyskland. I skilsmässans förhandlande framkom att E hade dolda tillgångar han ärvt från sin far, på ett hemligt bankkonto i Schweiz, skatteflyktspengar han undanhållit UK och familjen. UK gick med på att tiga inför rättvisans långa arm om hon fick lägenheten skriven på sig.

Omedelbart efter att E lämnat hemmet och landet började UK söka kontakter via internet och efter tre misslyckanden hittade hon B som var en frånskild skånsk journalist. De båda inledde snabbt ett särboförhållande och pendlade mellan M och St. Efter tre särboår förtidspensionerades B och flyttade snart hem till UK i St. Han bytte sin stora lägenhet mot en liten övernattningslägenhet och fraktade möbler och prylar till St och UKs hem.

B bor hos UK, han har sex överlevnadsryggsäckar packade och redo för flykt. Varje dag väljer han den mest lämpliga ryggsäcken och går aldrig någonstans utan en ryggsäck. UK jobbar heltid som logoped utanför stan, kommer hem till Bs väntande kycklinggryta och börjar så smått tröttna, så fortsätter UKs liv utan att hon förmår ändra situationen.

511 ord

Händerna som rullar en cigarett, precist och bestämt, är lugna i så stor koncentration att rörelserna, de små finmotoriska rörelserna, vibrerar. Inte en skakning där, ingen osäkerhet, ingen klumpighet. Smidigt, precist, målmedvetet. Blicken är fäst på den vardagliga proceduren, läpparna slutna i ett streck i det breda kantiga ansiktet. Den stora trenchcoaten är slängd över axlarna utan att låsa armarna. Hon sitter vid ett bord i ett hörn av det dunkla caférummet. Diagonalt emot sitter ett par på var sin sida om ett likadant bord, de lutar sig mot varandra över bordet och samtalar, tycks det. Inga ljud når ut i rummet, stunden vilar i tyst stillhet, tidig eftermiddag, en septemberdag. På långt håll ser jag henne sitta där, på väg in till caféet via en glasad hall där jag stannar till och iakttar hur hon rullar sin cigarett, hur hon sedan sträcker på sig, lyfter blicken när hon sätter ciggen mellan läpparna lite till vänster, hur hon tänder en tändsticka som hon för mot cigaretten och hur hon drar in luft genom den tunna rullen hon rullat. Ljuset från det enda fönstret faller mjukt på henne. Min vy är snett framifrån. Allt registreras outplånligt i mig på en kort stund.

När jag nu 43 år senare drar mig till minnes hur jag första gången såg Inger, är allt annat borta, allt annat som hände, alla bilder, alla ljud, allt arbete, alla svek, alla gräl, allt hopp, all kärlek, allt detta är inte där. Intrycken, rörelserna, utstrålningen och min hänförelse inför denna människa övervinner allt annat, så jag återgår till där och då och till mina iakttagelser. Pannan är bred och platt, hårfästet rakt, håret slätt och långt och rödlätt, bakåtstruket så att ansiktet syns helt och rent med de blågrå ögonen under ett pannben som bildar mjuka bergstoppar alldeles under de ljusa ögonbrynens utkanter. Håret är löst ihopfäst med ett hårspänne som vilar mot nacken, faller blankt ut över rockens rygg. Hon tittar upp och får syn på mig som är på väg in till caféet, hon lyser upp, munnen dras ut i ett öppet leende som är höljt i ett moln av rök från cigaretten. Hon vinkar till mig att slå mig ner vid hennes bord.

Det är första gången vi talar med varandra, första mötet och början på vår historia.

384 ord

Tjugo var C, jag nitton, när jag först träffade henne i Göteborg dit jag flyttat direkt efter avslutat gymnasium i småstaden, för att läsa vid universitetet. Omedelbart drogs jag till C – hon var tystlåten med ett eftertänksamt uttryck i blick och ansiktsdrag, liksom kisande som om hon undrade nyfiken över allt och alla. Möttes vi på institutionen för Litteraturvetenskap? Kanske, troligen. Vi möttes också i det politiska engagemanget, i vänsterrörelsen. L var hennes pojkvän, han arbetade på redaktionen för en vänsterradikal tidning.

D var min pojkvän, han tecknade, illustrerade, gjorde en seriestrip för samma tidning. L och C bodde i en stor gammal våning på en av Långgatorna som sträcker ut sig efter Jtorget i Gborg. Tidningsredaktionen låg i samma kvarter. Jag och D bodde i var sin etta i var sitt landshövdingehus i Ma. Att bo själv var viktigt för mig som precis flyttat hemifrån. Självständighet. I bagaget hade jag en plågsamt sen abort efter att ha blivit gravid med en av två pojkvänner jag älskade under mitt sista gymnasieår. En pojkvän i den lilla hemstaden och en i universitetsstaden – jag levde ett liv på vardagarna och ett annat på helgerna. Kaos uppstod när jag insåg att jag var gravid utan att veta med vem av de båda, D som var student i Gborg flyttade till den lilla industristaden, där jag bodde hos mina föräldrar, för att i revolutionens namn ta ett sabbatsår från universitetsstudierna och arbeta på löpande bandet på bilfabriken. Han flyttade till min lilla stad, också för att ta ansvar för vad han trodde var hans graviditet, antingen om jag ville göra abort eller om jag ville föda ”vårt” barn ville han ta sitt ansvar. Komplext var det att jag inte förmådde tala om för D att det fanns en eventuell andra far till detta ofödda barn och ännu mer komplicerat var att det inte fanns en fri abortlag i Sverige. Abort var inte tillåtet. De som drabbades, blev gravida vid fel tillfälle med fel person utan förmåga eller vilja att ta hand om ett barn fick antingen anlita hjälp för att genomdriva en illegal abort, åka utomlands för att få det gjort eller föda ett barn som togs om hand av morföräldrar alternativt adoptera bort barnet. Jag ville flytta till storstaden, jag ville plugga vidare, jag ville älska vem jag ville, jag ville inte binda mitt liv till något, jag ville börja leva mitt eget liv. Jag framhärdade rätten att få en laglig abort inom rättvisa trots lagen. Det krävdes sociala myndigheters utredningar och den proceduren tog så lång tid att när abort väl godkänts så blev det en prematur födelse av ett inom vården dödat foster. Följden blev att jag kom efter i skolan med mina slutbetyg, jag blev smutskastad som en oansvarig dålig flicka och jag fick domen av den läkare som skrev under tillståndet att jag var dålig, informerades att jag aldrig mer skulle kunna föda barn efter ingreppet, att jag var fördömd. Efter ingreppet drabbades jag av infektion i livmodern och blev liggande på sjukhus i en månad, med stor skuld gentemot alla i min omgivning, inte minst gentemot de två pojkvännerna. Under detta skeende var jag 17 och blev 18 år gammal. Utskriven från sjukhuset med min egen fria ensamma kropp avslutade jag relationen med pojkvännen i skolan, ägnade all tid åt att rädda mina slutbetyg och gick ut gymnasiet med hyfsat bra betyg som gräckte för att bli antagen vid universitetet. Flyttade omedelbart efter skolavslutningen till Gborg och då var det viktigt med självständighet, att inte bo ihop med den studentpojkvän som jag fortfarande hade kvar. Friheten och kärleken var svåra att uppnå tillsammans.

C bodde ihop med pojkvännen L. L hade en motorcykel och ett stort skägg. Han var lång och hade viktig utstrålning men Cs utstrålning var på mig långt mycket starkare än Ls. C väntade deras barn. C ville skriva och hon skrev. C skulle bli författare. C och jag var kurskamrater på litteraturvetenskapliga institutionen. C var uppvuxen i en skådespelarfamilj, båda hennes föräldrar var skådespelare, en av de fyra syskonen gick på scenskolan, en var maskör, en akademiker och den yngsta var ett sladdbarn. Jag lärde känna familjen som var väldigt annorlunda mot min familj. Hela familjen var mycket engagerade i Cs kommande barn, hela familjen var med på BB vid förlossningen. Lille M var det vackraste barn jag sett.Jag var förkrossad över att jag förstört mitt liv med effekterna av den hemska aborten – plågad av att jag aldrig skulle kunna få barn. Jag fick stå för mina handlingar, jag fokuserade på utbildning och politik. Jag fokuserade på min frihet. Efter två år på universitetet hade jag påbörjat trebetygsarbetet med en uppsats om pressdebatten runt utgivningen av Agnes von Krusenstjernasromanserie Fröknarna von Pahlen. Debatten präglades av fascist-influerade protester mot romanseriens depraverade homosexualitet och kvinnosakshävdande. Regelbundet träffade jag C och M, självklart var det C som tog hand om M och L som jobbade vidare som vanligt. D flyttade till St, kom in på Konstfack. Ett år senare följde jag honom, kom in på Konstfack och flyttade till Sth. Samma visa igen, jag avvisade att flytta in hos D och flyttade till en unken tredjehandslägenhet på Södermalm.

C och L skildes åt. Det var C och lille M och det var hennes författardrömmar som gällde. C utvecklade depressioner. C gick i psykoanalys. C fick inte ihop sitt liv.

Jag kämpade hårt i Sth och flyttade efter en tid motsträvigt in i Ds lägenhet i Gdal. Vi hade det inte enkelt, vi var två enastående självgående människor märkta av skuld. Ds familj var helt emot att jag fanns i hans liv. Vi skildes åt, jag tog sabbatsår från Konstfack och flyttade tillbaka till Gborg. Vi höll kontakt, vi skrev hela tiden brev till varandra D och jag. Vi kunde inte, ville inte släppa varandra. Vi träffades i Gborg och i Sth då och då. D hade en flickvän S i St och han hade mig i Gborg. S och jag möttes och vi avslutade D båda två, blev vänner. Vi började skriva till varandra.

C var på allt större avstånd. Hon var ensam med M och med sin stora familj i ryggen. C och jag hade till slut ingen alls kontakt.

S och jag reste på en lång resa och kom fram till vad vi ville med våra liv. Jag skrev till D och berättade vad jag hade kommit fram till och reste sedan hem, dvs hem till honom. Vi flyttade ihop igen och blev med barn. Mot alla odds. Förbannelsen var ogiltigförklarad. Vi fick ett barn och efter några år och ännu en skilsmässa fick vi ett barn till. Barn nr två föddes på S:s födelsedag.

C fick en novellsamling utgiven. C fick inga fler barn. M växte upp. Han flyttade till USA och utbildade sig till filosof, träffade en isländska i USA. M och C var på stort avstånd från varandra. C blev alltmer isolerad, hennes föräldrar dog med några års mellanrum. Den stora familjen hade ingen självklar sammanhållning längre.

D dog när våra barn var småbarn. Jag var konstnär och ensam försörjare för två barn. S sade upp vänskapen med mig eftersom hon som hon sa var Ds vän i första hand, inte min. S kom inte till Ds begravning, inte heller C.

C hittades död i sin lilla lägenhet i Gborg efter att ha legat där flera veckor. Ensam. Oklart om hon tagit sitt liv eller om hon dött av annan orsak. På hennes begravning träffades vi alla. M. L. Syskonen. Vännerna.

1240 ord

10.

Vi var unga konstnärer, vi var alla på väg att bli konstnärer.

Vi delade ateljé i olika konstellationer från tid till annan.

Es älskaren DS var min älskare. Älskaren DS var Ys man.

Y och jag var vänner.

E hade en vän som hette S. S hade också samme älskare DS.

DS älskade alla.

E och DS blev ett stabilt par med två barn.

Y träffade en ny man B. Jag hade min man D.

S och E fortsatte vara vänner. Jag och Y fortsatte vara vänner.

Älskaren DS fortsatte att vara min älskare och att vara Ss älskare.

E och jag var vänner.

Jag blev konstnär.

Älskaren DS och S blev dekormålare på de stora teatrarna.

Y blev lärare.

E blev psykoanalytiker.

Min man D blev konstnär.

Jag blev enastående när min man D dog ung. Vi hann få två barn.

Älskaren DS och Y fick ett barn innan de skildes.

Älskaren DS och E blev familj och fick två barn tillsammans.

Y bildade familj med B, de fick två barn.

S blev enastående utan barn, hon dog 60 år gammal.

183 ord

11.

Stel, rak, kontrollerad och ensam är hon mellansystern av tre till välutbildade värmländska föräldrar. Föräldrarna, en frisinnad kvinnosaksmamma och en intellektuell pappa. Barnen, de tre flickorna uppfostrades till att bli självständiga och till att utbilda sig och ta eget ansvar. De välutbildade heltidsarbetande föräldrarna gjorde allt för sina döttrar men var inte ofta närvarande. De jobbade mest hela tiden. Äldsta dottern M utvecklade anorektiska problem i trettonårsåldern. Anorexian förvärrades konsekvent och styrde hela familjen, påverkade alla med hot om död, detta pågick under familjens alla dagar och alla nätter. Stora syster tog all mental plats då hon i och med sitt svältande åt upp livsluften och energin från övriga familjen. Äldsta och yngsta dottern K och N flyttade hemifrån till huvudstaden för att gå på konstskola. K utbildade sig till bildlärare, N utbildade sig till textilkonstnär.

M var sjuk och togs om hand av föräldrarna när hon inte låg inlagd på olika kliniker. Föräldrarna flyttade isär. Oron, vården och skulden över M hade söndrat deras samliv. M dog 46 år gammal efter ett 33 år av svältande.

Fadern som var en storrökare utvecklade med åren kol och blev liggande passiv tills han kvävdes inifrån några år efter Ms död. Modern dog som en mycket gammal kvinna, omhändertagen av främst mellandottern K.

K arbetade aldrig som bildlärare utan fortsatte studera, estetik vid universitetet. Hon doktorerade i estetik med en tunn intetsägande men korrekt genomförd avhandling om känslor, och hon arbetade sedan vid institutionen på Uppsala universitet, pendlande till Stockholm. K var alltid kontrollerad och duktig.

K hade två långa relationer med män som hon aldrig riktigt kunde släppa in i sitt liv. Den förste var konstnär och hade svåra psykiska problem som inte gick att kombinera med ett liv i relation med vardag och med K och hennes stränga regler. Den andre var akademiker och alltid lite tveksam, de tog aldrig steget fullt ut i ett liv tillsammans. Han träffade en annan kvinna som han snart fick barn med och kort därefter insjuknade han och dog.

K bodde i en lägenhet på Södermalm som inte alls var trång för henne men som var instängd eftersom hon stängde in sig i den med sin persona och med såväl föremålen och reglerna hon byggde in sig i. Även när hon flyttade till innerstaden till en luftig större lägenhet med ett stort vardagsrum i dubbel takhöjd och med stort ateljéfönster, stängde hon in lägenheten, det höga fönstret med växter och fördragna gardiner, på ett sådant sätt så att även den blev trång och instängd.

Jobbet på Uppsala universitet var deltid och otryggt, hon hade inte fast anställning, förhållandena gjorde henne nervös. Hon sökte andra anställningar på andra högskolor och fick anställning i min uppväxtstad Trollhättan där mitt gamla gymnasium nu blivit Högskolan Väst. K fick heltidsanställning som lektor för förskolelärarutbildningen, ett föga stimulerande jobb, men tryggt.

Efter att ha sålt sin lägenhet i Stockholm bodde hon en tid i Trollhättan innan hon förstod att den staden inte motsvarade något av vad hon ville i livet, så köpte hon en liten lägenhet i Göteborg och fortsatte sitt arbete på Högskolan Väst som en pendlande lektor. Hon tågpendlade. Det medförde att hennes arbetsdagar blev långa. Uppstigning kl 05 och hemkomst kl 19.

Lägenheten i Göteborg där hon bor på första våningen i ett trevåningshus byggt på 40-talet har utsikt mot en parkeringsplats och ett annat likadant trevåningshus. Den är lika instängd som alla Ks lägenheter varit men denna än mer eftersom takhöjden är låg och rummen små, fönstren likaså små. Balkongen är en trång låda av korrugerad plåt. Alla Ks krukväxter och textilier i alla fönster stänger in henne och stänger ute livet.

På parkeringsplatsen utanför balkongen står Ks bil. Med den åker hon på helger och ferier till sitt landställe på en ö utanför Orust. Vattnet och klipporna är friheten men Ks hus är litet och instängt i en trädgård med planteringar som hon strikt kontrollerar. På den lilla ön sommarbor faderns släkt. K har ärvt huset som fadern byggde när döttrarna var små. Hon hävdar att någon stjäl plantor från hennes trädgård när hon inte är där.

Av familjen finns nu bara K och N. N bor i Stockholm med en hund. Hon har aldrig varit verksam som textilkonstnär, utan tagit olika småjobb och är nu administratör på deltid på en förskola. K och N träffas mycket sällan. K ser fram emot pensioneringen.

730 ord

13.

Ts röst är för stor för kroppen den tillhör. Hans vilja är för egenmäktig för omvärlden. Hans lägenhet är för instängd. Hans landställe är för kontrollerat. Havet är nära men oåtkomligt, skogen och naturen i omgivningen är på större avstånd än distansen mätt i kilometer till staden. Odlingarna i trädgården är tuktad och kontrollerad natur inhägnat för att skyddas mot djur och obehöriga människor och bohuset är nerslitet utan omsorg. Ts sätt att leva rymmer ingen frihet. Hans idéer om hur livet ska vara är strängt bestämda.

T är en vän och vi träffas då och då. Inte ofta. Vi är inte nära, har aldrig varit intima. Vi har träffats via andra vänner och ses alltid tillsammans med andra vänner. Aldrig bara vi två. När vi ses vill jag hela tiden att han ska sänka rösten och tonen, att han inte ska tala om för mig hur och vad jag ska göra och tänka, hur varje detalj ska göras eller vilka åsikter som är rätt eller fel.
Mina åsikter och omdömen om T håller jag i mina tankar eftersom det inte finns utrymme för omprövning eller vädring som kan rubba Ts ordningar eller sätt att leva.

Han har varit gift och han har en dotter. Skilsmässan var hård, exfrun vill inte veta av honom. Dottern tog bestämt avstånd från sin far men de har återupptagit kontakten nyligen då hon nu blivit aktiv medlem i Livets ord-rörelsen, tvärs emot sin fars vilja.

Han har många bekanta men få vänner. Vänner avvisas ideligen, få återstår. T är ett år äldre än jag är och han har ett dåligt hjärta. Han är dödssjuk.

Han behöver sina vänner mer än de förmår. Han vill ha sällskap hela tiden under väntan på hjärtoperation, en operation som kanske inte kan genomföras eftersom det sitter en tumör i hans sedan tidigare dåliga hjärta. Tumörer förvärrar hans förutsättningar att leva dramatiskt. Han väntar på undersökningar, han väntar på operation, han väntar på döden. Och han kan inte vara ensam men han är ensam mest hela tiden.

T orkar inte åka till sitt landställe på ön och till sin trädgård med alla odlingar. De två senaste vistelserna på ön har slutat i dramatiska kollapser med påföljande akuta helikoptertransporter till sjukhus där hans liv räddats i sista stund. Vänner har vattnat i trädgården, vänner har tömt huset inför vintern. T lider av att inte ta hand om sin odlade kontrollerade värld.

Vänner handlar mat till honom, vänner kommer på besök, vänner ser på en film med honom, vänner ringer till honom. Men ingen är med honom hela tiden. Alla vänner som hjälper honom känner skuld för att de inte hjälper honom mer. T måste släppa kontrollen. T blir passiv men Ts röst är fortfarande mycket för stor.

Jag pratar med honom i telefon efter att ha fått ett sms där det står Ring! Inget mer bara ordern, Ring. Jag blir rädd, tror att han fått ett hjärtstopp eller en stroke, ramlat, att något dramatiskt hänt. Men han är förbittrad över att jag inte är hos honom, att ingen annan är hos honom. Han öser ur sig sin förbittring med sin för stora röst, den mullrar mot mig anklagande. Han fortsätter med att prata död och slut och självmord och uppgivenhet. Samtalet är en monolog som inte tycks ha ett slut. Allt jag försöker inflika eller säga eller fråga avvisas i hans tunga mörka flodvåg av ord. Jag avslutar med att säga att jag ringer imorgon varvid han anklagande svarar Nähä så du kommer inte till mig! Och jag upprepar att jag ringer imorgon. Jag ringer inte imorgon. Jag ringer en annan dag och då är han mild på rösten, tacksam och ursäktande. Han har fått tid för operation inom två veckor. Han kommer att ha en lång konvalescens om han överlever operationen. Han kommer att behöva sina vänner. Men det blir inget av med den operationen, han är i för dåligt skick, skulle inte överleva en sådan operation. Veckor går, veckor i väntan och uttröttning plågas igenom för T. Samma veckor som jag liksom alla som är Ts vänner lever våra vardagliga liv där samtal med T ingår, besök hos T ingår. Allting runt T handlar om slut och död men det pågår till synes utan slut. Så länge rösten är för stor är slutet på avstånd.

718 ord