Writings

 

MONUMENT ÖVER DET PASSERADE

Redundans

Rundgången sammanbinder start och slut – gränsen är dubbelsidig varmed texten träder in i överspråket, i palimpsestets luddighet och dubbeltydighet.

Berättelsen kan läsas i motsatt riktning, omvänd riktning, historien har inte en enkelriktad tidslinje utan är cirkulär. Historien har många röster lagrade på varandra, bredvid varandra, omslingrande varandra, från riktade, utstickande, enskilda, i grupp och eller kollektiva.

Vilka röster som blir sedda och hörda beror på makten, politiken, pengarna, ja på alla omständigheter. Och viljan.

Disruptiv teknik är ideer som spränger gränserna och som får betydelse i utvecklingen.

Oxymoronen är en skarpsinnig idiot.

 

ÄNNU EN BÖRJAN

Shizoromanen är en kollektiv berättelse från olika perspektiv, en shizofren kollektivroman som växer likt ett nätverk, en spindelväv, en labyrint, ett husbygge, en geometrisk form.

Berättelsen börjar efter tidig uppstigning med minst tre timmars skrivarbete på fastande mage. Sedan frukost, promenad, dagligt arbete i ateljén som fullföljer den påbörjade skulpturen (?) som ger tid och rum för att skriva.

Tomrum överskuggar skrivandet som pågår och pågått under fyrtio år, ord fyller bordsytor, pappersytor, väggar, datorns bildyta, skrivmaskiner, mer papper, mer papper, med händernas hjälp, tankarna, med pennor och andra verktyg. Många verktyg.

Skrivandet händer och växer. Skulpturer är verktyg, instrument för att tänka, skriva, formulera, göra om och om igen.

Solregn i magiskt ljus en kväll i juni när som helst, vilket år som helst och likväl just nu, i år. En man går mitt i gatan med vita skor på fötterna. I övrigt är han mörkt klädd. Nu är han här. Han passerar. Då var han här. Nu blir då.

Just i år 2016 den nittonde dagen i juni månad är det på dagen femtioett år sedan flickan M föddes, som tredje och sista barnet till I och F. Nu är då. Då föddes M rakt in i en religiös trosriktning och det kom att få många konsekvenser. Sen.

Moxy-Mimo

Berättelsen om Moxy är flersidig och oregelbunden, den berättas från olika håll med olika röster. Den startar i mötet med Mimo på Arlanda.

Moxy vaknar ofta tidigt på morgonen med energi och många planer för dagen., men de allra första morgonrutinernas genomgång, alltså toalettbesök, hämta tidningen, gå ut på balkongen och känna på vädret, redan dessa första inledande nödvändigheter som en dag innefattar får så pass mycket tid att gå åt att morgonens möjliga skrivtimmar på fastande mage har passerat och avlösts av frukostbestyr, bäddning, genomgång av dagens jobb, påklädning, tandborstning, hygien i största allmänhet alltmedan tankearbetet pågår outtröttligt för att bearbeta nattens moxyliv. Tankarna på Momi är komplicerade.

Varje dag är ett helt liv för Moxy, ett liv fyllt av svåra beslut varvat med flytande tomrum och stillastående tomrum. Moxy ska fokusera på Mimo.

En kväll när Moxy är på väg att gå tidigt till sängs för att kanske följande morgon vakna extra tidigt, då lyser fullmånen så starkt och med så luddig kontur mot kvälls och sedan natthimlen att det är nödvändigt, absolut oundvikligt, att sitta på balkongen i månens sken. Moxy tänker inte på Momi.

Där sitter Moxy i pyjamasbyxor med en filt över axlarna i månskenet och gör ingenting, Moxy låter tiden gå. Som om tiden stannat. Nu stannar. Då.

Men tiden stannar inte. Moxy vaknar av att solen lyser in genom fönstret, rakt in på sängen. Solen är het och påtvingar uppstigning. Moxy sitter vid datorn och måste skriva om månskenet eftersom det har satt sina spår. I solskenet skriver Moxy om månskenet, av nödvändighet. Mimo får skrivas sen.

MIMO

Mimo, Muhammed, the Palestinian young man approached me at Arlanda Airport and we spend hours together waiting for a delayed flight to Rome, March 26 2017. Early next morning we exchanged adresses and said goodbye at Fiumicino Airport in Rome after I helped Mimo to buy a busticket for Trieste. I was on my way to Circolo Scandinavo in Rome and he was on his way to Tríeste to appeal for citizenship,  to try to find a new home country after three years of waiting for a decision in Sweden.

Mimo told me his story: no family, no papers, no future, no homecountry, no possibility to earn his life. Olofström is a small village with 13.800 inhabitants and compared to other villages in Sweden, Olofström has welcomed a lot of refugees. Back in Sweden I find the name of one responsible coordinator on the municipality official website. From what I read at this website it would not be possible to live three years in Olofström without any decision about the possibility to stay, Mimo had no identitypapers, with no rights to go to school to learn Swedish nor to get a job.

What story did Mimo tell?  Was that the truth or did he fabricate some parts? His origin? His age? His family story? His arrival to Sweden? He was scared and haunted, no doubt.

I call the  integration authorities, April 10.

The municipality has nothing to do with the decisions about refugees, I am told.

They do nothing and can not influence the decisions. Many refugees has to wait for years to get a decision. If the answer in the end is no, they are sent back. Back to their origins or if they have no country to return to, they are sent back to the country they first arrived to. For Mimo it leads to going back to Italy and Trieste. But leaving Sweden with no identitypapers means that he is not ever able to come back.

To wait for a decision for three years is not unusual, I am told. His chances are minimal to be accepted. The authorities don’t believe in his age, his story, his origin – they investigate.

Probably Mimo now is living among thousands of refugees in one of the large camps in Trieste in dispair and with no hope for the future. The winter is on its way and hard rain and storms cover the north of Italy.