Preference of Interpretation

The text is written in swedish.

Skvaller kan vara det enda sättet att få information. 

samtal och skvaller -> berättelser

grundlighet och envetenhet ->problemlösning

nyfikenhet och arbete -> nytänkande

hantverk och nya lösningar -> innovationer

sagor och berättande -> visioner

möten och avsked -> perspektiv

skvaller och outtröttlighet -> framgång

nyfikenhet och komplikationer -> förståelse

skvaller och ny teknologi -> farsot

berättelser och perspektiv -> historieskrivning

härmande och jämförande -> imitation

57 BERÄTTELSER om tolkningsföreträde

  1. Bonk och Tåtu (gammal Jämtländsk berättelse från Hallen återberättad)

n’ Bonk i Borgan fiskade och jagade i urskogarna kring Dammån. Vid södra stranden av ån vimlade skogen av storvilt och där var rikligt med laxöringar i ån. Här fann han trakten förträfflig för att bygga ett boställe. Detta var forntid.

Under nyare tid har platsen kallats Oppgårdarna i Åhns by. Vid samma tid som n’Bonk slog sig ner i Bergan fanns på motsatta sidan av ån en ensam kvinna, a Tåtu i Öunan, (senare tid motsvarar platsen Önets fäbodar i Våge by.) När n’Bonk upptäckte att han hade en granne på andra sidan ån började han göra besök där. Att n’Bonk var en storväxt man bevisar ett bevarat fotavtryck i en sten på södra sidan av ån strax nedanför Kvarnbacken. På den stenen brukade Bonk trampa innan han tog steget över ån.

Enligt sägnen ska Bonk och Tåtu ha varit de första inbyggarna i Ågårdarna, ett gemensamt namn för Åhns och Böle byar i Hallens socken.

Många år senare (flera hundra år senare) födde pigan Engla ett barn i Ågårdarna i Åhn. Barnets far hette Nils och var den tredje sonen till bonden som kallades Väst-Olle. Alliansen mellan Engla och Nils var inte godkänd av bonden och hans släkt då Engla var en piga av samisk börd. Mot familjens vilja gifte sig Nils och Engla för mellan Engla och Nils utspelades kärleken. Under barnets första år, innan den lilla familjen flyttade, bodde de kvar i Ågårdarna på familjernas motvilliga nåder, Nils bondefamilj och den bondfamilj där Engla tjänade. Barnet blev döpt till Oscar. Oscar är min far. Nils lämnade sin familj, sin släkt och sitt hem utan ett öre och frånskuren sin rätt till familjearvet.

  1. Perspektiv

Första gången de sågs var han helt enkelt dum. Från kvällens början riktade han sin uppmärksamhet mot henne och ingen annan. Han charmade och smickrade, spelade upp ett helt program – han, den kände och smått arrogante artisten. Bjöd på vin gjorde han och drack själv frisläppt alltmedan han outtröttligt jobbade sig igenom hennes skepsis. När hon efter det enträgna charmandet och ett par glas vin (det var hennes kväll, hon firades och de möttes för första gången från olika kontaktvägar men orsaken för kvällens samkväm var öppnandet av hennes utställning på ett galleri) väl gav med sig och uppmärksammade honom, när hon hade låtit förnuftets första varningsklockor tystas, då slängde han ur sig en grovt nedlåtande och kränkande kommentar varmed han påtalade sin position, det vill säga hennes underordnade ställning gentemot honom. Effekten gav omedelbart resultat. Hennes blick och omdömesförmåga klarnade på sekunden och hon vände honom omgående ryggen. Med andra ord så tappade hon ögonblickligen intresset.

Men proceduren upprepades gång på gång. Det gick en del tid mellan dessa tillfällen, förloppet följde alltid liknande skeende. Samma skeende om igen. Alltmer enträget med allt större portioner av smicker jobbade han sig igenom hennes motstånd. Med alltmer energi blev hans enträgenhet allt starkare och i samma takt ökade hennes skepsis. Det ena följde det andra och hans påstridiga outtröttlighet styrde, utan vilket ingenting hade vare sig startat, vuxit eller urartat.

  1. Marbymattan

Bland alla värdefulla föremål som man uppsamlade i gamla kyrkan i Marby, Gärdsta, då kyrkan ersatts av en ny kyrkobyggnad 1867, placerades även den så kallade Marbymattan i fornsamlingarna i Marby, en vävnad som legat på altaret och som varit en matta innan den delades i två delar för att bli en altarduk. I samband med att Artur Hazelius gjorde sina inventeringsresor runt Sverige inför uppbyggnaden av Skansen, besökte han första gången Marby år 1885 och tog då fornsamlingarna i närmare skärskådande.

Bland föremålen i samlingen fanns en högst unik matta, den så kallade Marbymattan. När den ”upptäcktes”, väckte fyndet uppseende i Sverige och långt utanför landets gränser. Det var det första fyndet av detta slag, som gjordes i Sverige. Endast fragment av en liknande matta fanns i Berlin samt en i Barcelona. Marbymattan är unik i sitt slag och har tillverkats av ull och gethår i östra delen av Mindre Asien eller i angränsande delar av Kaukasien under 1400-talets förra hälft. Storleken är 145×109 cm.

Innanför en tredelad bård med S-former som bär halvpalmetter har mattan två spegelställda åttakantiga fält innehållande ett livsträd flankerat av fåglar.

Beskrivningen är hämtad ur den årliga skriften Hallen och Marby, årgång 2 1953.

Marbymattan bedöms vara världens äldsta bäst bevarade anatoliska matta.

Statens historiska museum bjöd 500 kr för mattan, men Marbyborna begärde 1500 kr för den. Professor Andreas Lindblom som då var chef för Historiska museet bjöd då 1000 kr. 1924 såldes mattan för denna summa.

Troligt är att mattan hamnade i Jämtland redan på 1400-talet via Trondheim och pilgrimsvandringarna längs St Olofsleden mot Nidarosdomen. Denna pilgrimsled passerade Jämtland.

Doktor Agnes Geijer är en forskare som har antagit att Marbymattan kom till Sverige redan på 1400-talet men att den under lång tid fallit i glömska. Häradsdomare Hemmingson i Gärdsta uppger att hans far erhållit mattan av sin svärfar Karl Karlsson i Bledäng i Näs, som under sina många affärsresor till Norge skulle ha förvärvat mattan där. Sedemera ska Hemming Olofsson enligt denna utsaga ha överlämnat mattan till fornsamlingarna i socknens gamla kyrka.

I Marby ödekyrka placerades en tid efter försäljningen en kopia av Marbymattan som handvävts i Istanbul. Denna kopia finns idag för visning i Marby gammelgård som ligger bredvid den gamla ödekyrkan. Originalet ingår i samlingarna på Historiska museet i Stockholm.

När jag i juni 2015 vandrar mellan Hallen och Gärdsta med målet att titta på Gärdsta gamla kyrka och se den kopia av Marbymattan som hembygdsföreningen låtit tillverka, möts jag av skepsis från några av traktens boende.

  1. Butösen (notis från lokaltidning, sammanfattad)

En dag på senhösten för många år sedan var en ensam butös på väg med sina kor från Arådalen tillbaka till Oviken. Där hon gick över Hundshögen överraskades hon av snöstorm. På våren fann folket från bygden henne vid en sten omgiven av de trogna djuren.

  1. Butös 2015 (notis från lokaltidning, våren 2015)

Sommarjobb 2015. Butös (tjej/pojke/man/kvinna) eller praktikant sökes till levande fäbod som drivits i flera generationer i nordvästra Jämtland nära norska gränsen, 1 mil norr om Valsjöbyn. Vi samarbetar om lagårdssysslor, mjölkning, osttillverkning, smörkärning och caféverksamhet. Här finns får, lamm, kalvar, ungdjur och mjölkande kor. Tidsperiod från mitten av juni till mitten av september, eller till augusti.

  1. Skrymt (6. och 7. är nedtecknade och återberättade 2015)

Systrarna Julia och Bojan från Östersund var en dag i augusti 1918 nedanför Dromskåran för att plocka hjortron. När de sent på eftermiddagen rodde tillbaka till sommarhemmet i Höglekardalen, fick de nedanför Hovdebodarna se ett följe svartklädda människor gå från bryggan upp mot stugorna och fortsätta in mellan stugorna. Systrarna som var i 20-årsåldern skämtade och undrade vad det var för slags folk, om de såg ett begravningsfölje eller om det var ett dop. De var överens om att det var något mystiskt över det hela eftersom de väl visste att det inte fanns något folk i Hovdebodarna den sommaren. Eftersom de var väntade hemma ville de inte stanna till och undersöka saken, då de inte ville göra föräldrarna oroliga med att inte komma hem i tid. Därför styrde de inte båten mot land för att se efter vad som egentligen försiggick i Hovdebodarna. Då de omtalade för sin mor och far vad de sett, blev modern omedelbart övertygad om, att det var ”skrymt” flickorna sett.

  1. Före olyckan

På nyårsdagen 1917 hände en svår olycka i Bydalen. Tre turister i 25-årsåldern gick ut på skidor upp mot Drommen. De åkte högst upp och sneddade mot Dromskåran. De lär ha trampat hårt för att få fäste för skidorna och följden blev ett svårt snöras, varvid två av dem omkom. Den ena var en köpman från Eksjö och den andre en student från Stockholm. Den tredje i sällskapet undkom oskadd.

Märkliga saker förekom olyckan. Vid måltiden kvällen före utflykten då gästerna åt i köket tillsammans med gårdsfolket och två lappar, sade en av gästerna med nervös stämma: ”Vi är tretton vid bordet!” På natten hade köpmannen orolig sömn som övergick i yra. Rumskamraterna tvingades upp för att lugna honom. När han kom till sans berättade han att han hade en så hemsk dröm. Han drömde att han höll på att kvävas av snö. När han på morgonen hade berättat sin dröm för kamraterna, så berättade studenten att också han hade haft en svår dröm. Han drömde att han kvävdes av rök. Dessa uppgifter lämnades av den överlevande kamraten.

  1. Att gå vilse 1

Jag har aldrig kunnat tänka mig möjligheten att ens med förbundna ögon kunna gå vilse på ett så föga villsamt fjäll som Falkfångarfjället. Men jag blev invärvd i ett moln så tätt att jag inte såg tre steg framför mig. Och någon kompass hade jag inte med. Det här var förstås före mobiltelefonernas och gps:ens tid. Sålunda hände det, att jag först sent en kväll kom fram till Höglekardalen. Det var inte att tänka på att få någon båt över Dalsjön, (ja, det var också före vägens tid, vägen mellan Bydalen och Höglekardalen) och jag hade följaktligen ingenting annat att göra än att stanna i Höglekardalen över natten. I första bondstugan bad jag om natthärbärge, men där var överfullt och jag hänvisades till ”Stor-Ingeborg”. Alltså gav jag mig iväg till Stor-Ingeborg, en medelålders bondhustru, som fått epitetet stor på grund av sina sex fot och en tvärhand och för sitt resoluta utseende. Hos henne fick jag övernatta, och snart satt jag med en kopp kaffe framför brasan. När allt det praktiska var överstökat började hon prata om det ena och det andra som föll henne in.

Stor-Ingeborg

Ingeborg var en ovanlig människa. Som femtonårig butös i Arvesundsbodarna stack hon kniven i en björn, som höll på att äta upp en get. Kniven gick av och björnen försvann.

Vaggvisan

-Spökar det här?

-Nej, inte precis. Det är bara en storsa som brukar gå här utanför i skogen och sjunga ibland.

-En vaggvisa?

-Hur kan du veta det?

-Därför att hon tagit livet av ett barn förstås.

-Har du alltså hört talas om det här?

-Inte om den här saken, men det är alltid så, när det spökar i stugorna. Det är bara flickans historia som växlar.

Bendikt

-Det har aldrig funnits en sådan storsa i Hallens socken. Allting kunde hon. Vare sig det var fråga om vävnad, sömnad eller matlagning, så klarade hon det lika bra. Allt som hon gjorde gick ledigt och lätt, så att man kunde bli sittandes långa stunder och bara njuta av att se henne jobba, som om allt gick i takt i ett musikstycke. Hon var snäll såväl mot djur som mot människor. När hon gick förbi ladugården började korna råma och om det uppstod ett slagsmål på en fest, kunde ett ord av henne åstadkomma mer än någon ordningsmakt.

Bendikt var vacker, ljus och mild i ansiktet, smärt och nätt i kroppen. Hon kunde ha fått vilken pojke hon ville och hon hade friare långt bort ifrån. Men hon sade nej till de bästa möjligheterna och anbuden. ”Jag vill inte gifta mig med någon utan att jag tycker riktigt mycket om honom”, sade Bendikt. Folk trodde att hon hade en fästman och att hon lyckades hålla det hemligt. Men det kom man snart underfund med att hon inte hade, för när hon blev kär så dolde hon det inte för någon.

Blomnert

När kyrkan byggdes om skickades det efter en riktig stormålare från Stockholm, så att kyrkan skulle bli den finaste i Jämtland. Målaren var en ståtlig, grann och glad man. Kyrkan genljöd från morgon till kväll av hans musik, hans visslingar och hans sång, alltmedan han målade. Ingen kunde låta bli att höra på det. Han hette Blomnert och han kunde också lägga sina ord väl. Människorna tycktes betagna av honom tills det blev tydligt att Bendikt hade fäst sig vid honom. Alla pojkarna blev nu ursinniga på målaren och de gamla unnade inte en främmande att dra iväg med socknens finaste storsa. Som om man på bygden ägde henne och som om varenda vidfaring var en fjant och ett hot mot ordningen i byn. Ju mer ont de andra sa om honom, Blomnert, dess bättre tyckte hon, Bendikt, att han var. De blev som tokiga i varandra. Ingen människa hade varit med om att beskåda en liknande romans förut i bygden. Till sist gick det så långt att Blomnert målade Bendikt som Jungfru Maria på altartavlan. Flera som såg det tyckte att det var både syndigt och olämpligt, och de reste till prosten Arbman i Sunne för att få honom att ta bort tavlan, då inte den egna kyrkoherden ville göra det. Prosten följde med till Hallen och när han såg på altartavlan började hans tårar rinna. Han sade att han gärna hade velat ta ner tavlan för att ha den i sitt eget hem men att han inte hade rätt att beröva Guds hus en sådan prydnad. Så tavlan fick sitta kvar i kyrkan.

Underrättelsen

Blomnert reste till Stockholm och lovade komma tillbaka och hämta Bendikt, när det blev öppet vatten. Men han kom inte utan han skrev i ett brev att han skulle komma till hösten, men han beskrev ingen orsak. Bendikt trodde på honom men hon började falla av. På våren bad hon husbonden att få följa med djuren till fjälls på sommarbete, och så blev det. När Bendikt gav sig iväg till fjälls var hon på bättre humör, hon till och med sjöng.

Strax efter att brevet från Blomnert kommit var Bendikts husbonde inne i staden. Med en handlare från Stockholm gjorde han då upp att denne skulle ta reda på vad Blomnert levde för liv i huvudstaden, för att bättre förstå varför resan tillbaka till Bendikt hade skjutits upp. Svaret fick husbonden reda på en bit in på sommaren då Bendikt vallade djuren på fjället. Han fick veta att Blomner var gift och hade hustru och flera barn.

Det var Stor-Ingeborg som fick den tunga lotten att underrätta Bendikt om hur hon blivit bedragen, eftersom hon, Stor-Ingeborg var så stor och såg morsk ut.

Väl där såg Ingeborg vid första anblicken att det inte var rätt ställt med Bendikt.

När Ingeborg talade om hur det, som hon uttryckte det, stod till med den eländige fjanten, svarade Bendikt: ”Säg inte så, det var mitt fel alltihop, men allt kan nog bli bra, fastän jag bar mig dumt åt.”

Stor-Ingeborg fick sova i lillkammaren och Bendikt stannade själv i stugan. Hon ville vara ensam.

Flickan

På natten kunde Stor-Ingeborg höra Bendikt jämra sig.

När morgonen kom hittade hon Bendikt på golvet i stugan bredvid den kullslagna bänken. Bendikt låg medvetslös, rödflammig i ansiktet och hennes händer brände som eld. När Stor-Ingeborg klädde av Bendikt stod det klart att hon under natten hade fött ett barn. Så fort Bendikt kommit i säng börjae Ingeborg söka efter det lilla livet, men det fanns ingenstans. Ju längre hon kom i sökandet desto kallare blev Ingeborg och hon började ana att Bendikt hade tagit livet av barnet.

Korna råmade för de hade inte blivit mjölkade. Bendikt var avsvimmad och Stor-Ingeborg letade febrilt efter det nyfödda barnet. I bekymret kom Ingeborg ihåg att det fanns en gammal lur i stugan. Med den gav hon nödsignal till närmaste bodhamn. Som låg en kvarts mil bort. Signalen hördes långt och högt. Korna tystnade tvärt. Inom två timmar hade hjälp anlänt. Men Bendikt var alltjämt medvetslös och barnet stod inte att finna. Hjälpen gav sig av och skulle återkomma följande dag och frakta iväg Bendikt till sjukstugan. Ingeborg beslutade att inte lägga sig utan att vaka och rätt som det var mitt i natten så reste sig Bendikt. Hon såg ut som en död fastän hon rörde sig. Ögonen stod stilla. Det var som omhon gick i sömnen. Ja hon kastade på sig en kjol och gick ut, Bendikt. Så snart hon gått utom dörren skyndade Ingeboirg efter henne men inte så att det skulle vara synligt. Bendikt gick in i skogen. Bakom ett kullblåst träd med uppriven rot hade hon lagt barnet och täckt över det med mossa. Bendikt tog fram den lilla kroppen, kysste den, vyssjade den och sjöng en vaggvisa, så sorglig att det skar en ända in i hjärteroten. När hon hållit på en stund, lade hon barnet tillbaka, täckte över det med mossa och gick åter in i stugan.

Ingeborg skyndade efter och försökte tala med bendikt men hon varken hörde eller såg för hon var såsom död, fastän det brände av hennes kropp. Barnet var så mycket kallare, det var dött och några blåmärken på halsen visade mer än väl dödsorsaken. Det var en flicka, vacker och välskapad.

Bakom ljuset

Bendikts kropp tillfrisknade men förståndets ljus var släckt. Bendikt var stillsam och tyst och ofredade ingen. Mot somrarna vandrade hon upp mot fjället där hon fött flickan och där blev hon hela sommaren. Flera gånger hämtade de hem henne men hon återvände igen och igen. Man försökte bli av med henne genom att stänga henne ute men då låg hon i skogen och livnärde sig på vad som helst. Så hon fick vara på fäbodvallen på somrarna. Hon gjorde ingen förnär men det var ängsligt för omvärlden att höra hennes vaggvisa. Alltid höll hon sig vid det ställe där barnet legat. Man kan se henne hur hon går med tomma famnen och vyssjar och sjunger, lika vacker fast hennes förstånd var borta. Ung fick hon också dö.

Sedan dess går hon i skogen och sjunger om nätterna. Visan är enkel i klagande tonfall. Altartavlan ville man inte ha kvar i kyrkan längre. Prosten tog den hem till sig och skänkte istället till kyrkan den altartavla som finns där.

1856 – 1956 – 2015

(Berättelsen säges vara en nedskriven hörsägen publicerad i Veckotidningen Såningsmannen 1956. Jag hörde den berättas i Allhuset Hallen Åre kommun 2015 och återberättar det jag uppfattat. Reflektion: Jag undrar vad prosten gjorde med tavlan, om den finns kvar och hur Blomnerts liv fortsatte, om han någonsin insåg vad han orsakat. Jag söker efter namnet Blomnert den aktuella tiden och en tid senare i Stockholm och i övriga landet men hittar ingen person med det namnet.)

——-

Haderattan dadaa

Ompa paa

Får man inte göra

…. är inte bra

Ompapa

——–

(nynningen)

  1. Version 1: Engla

Farmors mor Sara var samisk, hon dog ung 1904 och lämnade efter sig två barn: en son och en dotter, och en man, Oscar. Barnet Engla som var yngst föddes 1896, hon är min farmor. Barnen föddes i Offerdal och bodde sina första år där. Farmors far Oscar gifte om sig kort efter att Sara dött och hans nya kvinna ville inte bli styvmor åt två barn av samiskt ursprung.

De båda barnen ackorderades ut till två familjer som dräng respektive piga.

De hamnade i Svenstavik och i Åhn.

Engla var alltså ett barn då hon först förlorade sin mor och sedan snart skildes från sin bror och sin far. Hon var sju år då modern dog, tonåring då hon mantalsskrevs i Åhn och då hade hon arbetat där några år.

Grannbonden Olof Olofsson i Åhn hade fyra söner: Nils, Henning, Olle och Bror. Engla växte upp nära dessa fyra pojkar hos en grannfamilj. Nils och Engla fattade tycke för varandra och 17 år gammal blev Engla gravid.

Olof Olofsson kallades i folkmun Väst-Olle. När namnet Westh (först Wästh) ersatte Olofson är oklart, antingen var det ett soldatnamn, eller också blev Olofsson Väst efter fjällets namn. Englas graviditet var en så kallad olycka. Nils Westh ville ta ansvar för det väntade barnet tillsammans med Engla. Familjen Westh misstyckte och Nils gjordes arvlös. Barnet föddes i oktober 1915 när Engla var 17 år gammal och han döptes till Oscar. Oscar West (h föll bort på 60-talet) är min far. Under Oscars sex första år levde den lilla familjen till att börja med kvar i Åhn, Engla och barnet fick mat och husrum hos bondfamiljen där hon tjänat som piga till att börja med, oklart hur länge. Därefter flyttade den lilla familjen iväg.: Nils tog diverse jobb där jobb erbjöds. Engla och Nils gifte sig 1919. Barnen Anna och Ingrid föddes. 1921 var familjen skriven på Frösön. Familjen slog sig ner i Vaplan när Nils fick arbete på den mekaniska verkstaden, Vaplans Mekaniska Verkstad. Engla födde i Vaplan Olle 1925 och därefter i turordning Otto, Alf-Uno, och slutligen 1936 Sven-Ivar. Nils Westh dog i tbc 1939 när Sven-Ivar var 3 år gammal. Äldsta sonen Oscar var då 23 och fick ta ansvar för familjen. Även han och bröderna Olle och Alf-Uno hade fått arbete på Vaplans Mekaniska.

Fars farfar var alltså Olof Olofsson som kallades Väst-Olle efter Västfjället, samma namn och smeknamn hade fars farfars far. En av Väst-Olles söner, Olle uppges ha byggt Hallgården, som stod klar och invigdes 1958 och blev bygdegården i Hallen, belägen i sluttningen på väg mot Höglekardalen och Åhn med vy över sjö och fjäll.

Väst-Olle sägs ha varit en snäll man som blev avlurad stora delar av den mark han ägde, skogsmark nedanför Västfjället mot Mattmar, ner mot sjön.

Runt 1960, fram till 1961 då farmor Engla dog av en hjärtattack på förstubron till huset i Vaplan, gjorde min familj West, det vill säga Oscar, Gullen, Maria och Ulla, tillsammans med farmor Engla utflykter bland annat till Offerdal (där farmors barndomshem varit innan hon lämnades bort som piga). Jag minns särskilt en utflykt sommaren 1960 då jag var sex år gammal, min syster var nio år när vi åkte till Åhn och besökte farfar Nils bröder Olle och Bror som ärvt bondgårdens två boningshus och alltså bodde i var sitt av dessa. Vi bjöds på kaffe och kakor i finrum med spetsdukade bord. (Brodern Henning flyttade till Ås och arbetade där som byggnadssnickare.) Efter kaffebesöken i Åhn fortsatte resan i familjesaaben Grålle mot Oviksfjällen och Bydalen. Vi promenerade från Bydalen till Höglekardalen längs en stig som följde Dammån. Målet var att besöka de närmast belägna lappkåtorna i Höglekardalen. Någon bilväg existerade inte ännu mellan Bydalen och Höglekardalen.

På 60-talet avstyckades sportstugetomter på fjällkanten mot Höglekardalen, slalombackar anlades i Bydalen (Bydalsbacken), Höglekardalen (Falkfångarbacken) och vid Drommen. (Drombacken). Far Oscar, hans bror Olle och deras barndomsvän Gösta, alla från barndomen uppvuxna i Vaplan, arrenderade tillsammans av Domänverket en tomt med rätten att bygga en sportstuga belägen mellan Höglekardalen och Drommen.

En stuga byggdes av dessa tre män på en skogstomt nära trädgränsen under fjälltoppen Tioknippen och mitt emot Västfjället, det vill säga på andra sidan dalen där Dammån rinner och med Åreskutan i blickfånget långt borta. Bygget påbörjades 1963. Stugan timrades och bestod av en storstuga med murstock i centrum, med järnspis i en riktning mot kök och den öppna spisen riktad in mot storstugan. Tre hytter om fyra bäddar vardera. 2×2 våningssängar byggdes in i varje hytt och slutligen rymde stugan också ett litet förråd/tvättrum. Ett uthus med dass och vedbod byggdes en bit upp i skogen. En familj om fyra personer rådde om var sin hytt: Oscar och Gullen West med döttrarna Maria och Ulla, Olle och Margit West med dotter Karin och son Åke, Gösta och Tella Östgren med döttrarna Signhild och Ragna.

Det tog flera år innan elektricitet installerades. Vatten hämtades i bäcken som rann förbi i skogen.

Min familj West bilade till stugan regelbundet på sommarsemester, ibland över jul, på påsk och på sportlov. Far reste också själv dit om våren och hösten för att se om huset och för att fiska och plocka bär. Ibland i sällskap av Olle eller Gösta eller i sällskap av yngsta brodern Sven-Ivar.

  1. Fars son

Fars son föddes 1939 men far blev inte godkänd som far till sitt barn. Barnets mor var dotter till en bonde i grannbyn till fars dåvarande hemby. Den unga kvinnan och min far (som vid denna tid inte ännu på många år skulle komma att bli min far) fattade tycke för varandra 1938 och detta resulterade i att ett barn föddes 1939. Ingenting av detta var planerat eller genomtänkt och en allians mellan de båda var inte önskvärd från den unga kvinnans familj. Far manövrerades bort från belägenheten och hur det gick till finns inte nedtecknat eller omtalat. Innan barnet föddes fanns en annan man redo och utvald att ingå äktenskap och föräldrarskap. Barnet föddes och döptes till Ove. Barnets efternamn blev den unga kvinnans av föräldrarna utvalde man, Törnkvist. Det blev inte den biologiska faderns namn, West.

Samma år som barnet föddes flyttade min blivande far, Oscar till Dalsland för att ta jobb på ett pappersbruk. 1939 var också det år då min fars far, farfar Nils, dog i tbc och lämnade farmor Engla ensam med ett litet hus och åtta barn. Far som var äldst i syskonskaran fick ta på sig försörjningsplikt. Yngsta barnet Sven-Ivar var bara 3 år. Man omtalade att orsaken till fars Dalslandsflytt var att det var ont om jobb i Jämtland men gott om jobb i Dalsland. Pappersbruket låg i Mustadsfors och i dess närhet låg Hotell Långed där gästande arbetare inkvarterades. Hotell Långed erbjöd billigt boende och måltider bestående av husmanskost. Hotellet drevs av familjen Lindström, det vill säga Karl Lindström, hans sjuka hustru Gunhild som mest satt i en fåtölj och spelade svälta räv, och av fyra av de åtta barnen: hemmadöttrarna, den äldsta Gunvor, även Inga-Lisa, Gullen och hemmasonen Nisse. Barnen var unga vuxna och de arbetade med allt som måste göras på ett hotell, däribland serverade de och beredde måltiderna.

Kanske var det så att Oscars flytt till Dalsland berodde på att han inte dög som far till sin son. På hotellet träffade Oscar Gullen som alltså arbetade där i sin familjs hotell. Gullen var när de träffades 18 år gammal och Oscar var 24. Oscar och Gullen gifte sig efter krigsslutet 1945 och flyttade till Trollhättan där Oscar fick arbete på Flygmotor. Två barn föddes, båda döttrar, 1951 och 1954. Döttrarna hade ingen bror men fadern hade en son. Systrarna fick aldrig veta att deras far hade en son. Efter att far Oscar dött 1989 och mor Gullen dött 1999, berättade en faster om Oves existens och omständigheterna då han föddes.

  1. Vandringar

Under barndomen var vår familj varje helg ute på vandring. På höst och vår ofta på Halleberg eller Hunneberg om vi inte var på släktbesök vid hotellet i Långed då vi alltid tog skogspromenader, varvat med bär och svampplockarvandringar. På somrarna i fjällen runt stugan i Höglekardalen eller innan stugan var byggd, på Västkusten, i bergen, vid havet. På vintrarna åkte vi skidor eller skrinnade på isarna, alltid långa sträckor med matpaus då vi åt medhavda mackor och drack varm choklad ur termos.

När jag blev tonåring gick jag långa promenader i staden, själv, med en väninna eller senare med mina pojkvänner, först i vår lilla hemstad där jag lade den närmaste världen under mina fötter, sedan blev det utflykter till allt större städer ju äldre jag blev. Resor och vandringar. Jag lärde mig att älska att promenera i städer, efter karta eller på måfå.

Vandringen mellan Hallen och Gärdsta blir en ny upplevelse.

Varje vandring är unik, varje situation är unik. En lek och test jag ägnat mig åt genom åren och som resulterar i olika former av personliga kartor kan beskrivas så här:

Jag går mina Stockholmsvägar i Hallen och de omgivningarna och jag går mina Stockholmsvägar i Paris. Jag går mina vägar i Paris i London. Jag går mina London vägar i Oviksfjällen. Jag går mina vägar i Oviksfjällen i Trollhättan. Jag går mina vägar i Trollhättan i Stockholm. Jag går mina vägar i Bertheleville i Buenos Aires. Jag går mina vägar i San Francisco i Gröndal. Jag går mina vägar i Trondheim i New york. Jag går mina vägar i Vänersborg i Peking. Jag går mina vägar i Vaplan i Tokyo. Jag går mina Tokyovägar i Dals Långed.

  1. Aron & Nisse

Fars vänner Aron och Nisse bodde i Hallen nära Hallgården, i var sitt hus .

Far Oscar gjorde tillsammans med dessa vänner fisketurer och myltaplockningsturer i fjällvärlden varje sommar. Utrustade med ryggsäckar, mat, renskinn, regnkläder, fiskespön och bärhinkar gav de sig iväg och var borta flera dygn. När de kom tillbaka med hjortron och öringar var det fest. Aron, Nisse och far Oscar pratade ett jämtländskt språk jag inte kunde förstå men tyckte om att lyssna på. Det var som en melodi. Jag avundades deras äventyr men de uteslöt kvinnor och flickor. Jag tjuvlyssnade och fantiserade om hur jag var med på deras äventyr.

På Arons odlingsmark hämtade far potatis, vinterns vardagsbehov av Gullöga och några kilo av mandelpärer som vi åt ceremoniellt till surströmming och tunnbröd bakat i bakstugan i Vaplan. Årets bruksbehov av potatis hämtades och kördes med SAAB:en till Trollhättan. Surströmmingsburkarna öppnades på balkongen och grannarna i trevåningshuset på Slättbergsvägen rynkade på sina västsvenska näsor. Aron var en bra bit yngre än far, Nisse en bit yngre än Aron.

  1. Ängsört

Dörren står öppen till lägenheten en trappa upp. Kajsa kommer emot mig med en bricka och en tillbringare fylld med kyld dryck och två glas.

Hon bjuder på ett glas läskande dryck och ber mig smaka, varefter hon frågar om jag tycker att det smakar bra och om jag vet vad det är jag dricker, om jag känner igen smaken.

Jag tvekar och svarar att det påminner om hemmagjord flädersaft men att det inte är lika insmickrande och blommigt i smaken.

Kajsa berättar att det hon bjuder på är saft gjord på samma sätt som man gör fläderblomsaft, men denna är dryck gjord av ängsörtblomklasar.

Ängsört växer vilt och på många platser i Sverige. Runt Stockholm och Uppsala blommar ängsörten i början av juni, som nu. I Jämtland där ängsörten är ännu vanligare än i södra delarna av landet, blommar ängsörten något senare, vanligtvis efter midsommar och in i juli. I år då maj månad varit ovanligt kall och regnig och då midsommaren ligger ovanligt tidigt, så lär ängsörten inte blomma förrän i slutet av juli eller i augusti.

Jag dricker och tycker om ängsörtsaften. Den är frisk och ren, den känns nyttig.

Kajsa plockar fram en bok om växter och visar fakta om arten.

Jag läser att ängsörten kan användas till mycket och vara nyttig på många sätt.

Drycken gjord från blommorna är hälsosam på det ena och det andra sättet. Roten till växten kan användas till att svart färga textilier om man tillsätter kopparsalter.

  1. Gröt mot magsveda (nedtecknat gammalt recept)

Koka ihop smör, grädde och mandelmjöl till lagom konsistens, under omrörning.

Ät gröten varm med flytande kall grädde. Drick ett glas rent brännvin till gröten.

  1. Björndans

Det var två björnar

Den ene var blyg

halvt döv

snäll och mjuk

Den andre var självsäker

kallt beräknande och grym

vackert inramad i blank päls

Båda lockade

övertygande

med olika infallsvinklar nådde de samma resultat

Efter tvivel och tvekan släpptes björnarna in

Den ena björnen och den andra

dagar, veckor, månader av tid låg emellan dem båda.

Den ena björnen ovetande

om den andra björnen

på samma arena

Björnarnas måltavla

råkade finnas i björnarnas väg

när björnarna var vilsna och sökte efter

nödutgång eller var det entrén

De fick vad de ville

båda två

Måltavlan välkomnade en träff

mitt i prick för där var tomt

Båda björnarna var väl garderade

innan de tog sina steg

och bestämde sig för något annat

än det de prickat in

Båda två!

Hålslagen

De båda björnarna lämnade måltavlan

trasig.

Den ena och den andra björnen

trovärdigt övertygande

och övertygade

Genom tavlans hål iakttogs björnarna

den ena efter den andra

så olika

När

de båda björnarna

möts på arenan

långt senare

dagar, veckor, månader, år efter

prickskytte och påföljande flykt

Björn 2 är stjärnan

som aldrig tittar tillbaka

Han lämnar utan att titta på

resultatet

Eftersom han inte vill dra lärdom

upprepar han

om och om

igen

sina misstag

med ständigt nya mål

Den ena måltavlan efter den andra

perforeras

Den första björnen

ångrar sig

återvänder

till det han lämnade

för att söka nödutgången

Återvänder

med liten förändring

till utgångsläget,

hör allt sämre

ännu vekare

Omedveten att hans väg blivit

den inlåsta nöden

Björn 1

servar

Björn 2

på arenan

där allting är sig likt

Björnarna intar sina platser

Ordningen är status quo

  1. Ballongmattan

Flög iväg långt bort.

  1. ”dérive”

Ett tidigt projekt som situationisterna ägnade sig åt kallades ”dérive”, vilket kan översättas med driva. Detta innebär att man vandrar omkring i stadslandskapet för att se hur de olika stadsmiljöerna påverkar sinnesstämningar och känsloliv. Dérive innebär att stänga av de viljestyrda processerna och släppa fram ett lekfullt och konstruktivt beteende. Under vandringarna talade man med varandra om hur man upplevde olika saker och de blev på så sätt också ett instrument för att analysera sig själv. Ur detta utvecklades en teori om psykogeografi, det vill säga hur fysiska miljöer påverkar oss känslomässigt. Situationisterna menade att den modernistiska stadsplaneringen och arkitekturen bara bidrar till ett samhälle där människor blir allt mer isolerade. Den moderna staden reduceras till att bli en kuliss för konsumtion.

Psykogeografi. Under vandringarna talade vi med varandra om hur vi upplevde olika saker och de blev på så sätt också ett instrument för att analysera oss själva.

Jag går mina vägar i Stockholm i Hallen och omgivningarna. Jag går mina vägar i Stockholm i Paris. Jag går mina vägar i Paris i London. Jag går mina vägar i London i Oviksfjällen. Jag går mina vägar i Oviksfjällen i Trollhättan. Jag går mina vägar i Trollhättan i Stockholm. Jag går mina vägar i Bertheleville i Buenos Aires. Jag går mina vägar i Gröndal i San Francisco. Jag går mina vägar i Trondheim i New York. Jag går mina vägar i Vänersborg i Peking. Jag går mina vägar i Vaplan i Tokyo. Jag går mina vägar i Tokyo i Dals Långed.

  1. Kartlav

På mina vandringar i Oviksfjällen följer jag kartlavens vägar. Kartlav (Rhizocarpon geographicum), är en art bland lavar som växer på stenar och klippor i bergiga områden med låga halter av luftföroreningar. Varje lav består av en platt fläck i gul till olivgrön färg med svart ytterkant av apothecier (fruktkroppar) och/eller sporer. Apotecierna är svarta och kantiga och sitter insänkta mellan bålens rutor, vilket ger ”fläckar” som kan växa intill varandra. Detta ger ett kartliknande utseende där de svarta kanterna ser ut som gränser.

Som många andra lavar har kartlaven extremt långsam tillväxt. Beroende på växtplats växer den 0,25 – 0,6 mm per år, radiellt utåt. En kartlav kan ha en ålder av 1000 år eller mer.

I ett experiment placerades kartlav i en kapsel och skickats ut i rymden med en rysk Sojuzraket den 31 maj 2005. Kapseln öppnades och exponerades för rymden under närmare 15 dagar innan den kom tillbaka till jorden. Laven visade minimala förändringar eller skador.

Färger kan framställas ur lavar och mossor.

  1. Faderns hus

Här handlar det om en stuga i fjällen och om att återvända.

Temat är ‘sökandet efter den ursprungliga hemorten’, vilket kan och bör uppfattas i så vid mening som möjligt, så länge betoningen vilar på just sökandet. En persons ursprungliga hemort skulle här vara den unika platsen för konstitutionen av hennes identitet, och att återvända dit skulle konfrontera henne med sanningen om hennes väsen. Man kan föreställa sig helt konkreta versioner av ett sådant återvändande – att ta tåget till föräldrarnas hemby i Jämtland eller i Dalsland, att släktforska i arkiven, att sälja en ärvd sportstuga i fjällen eller att leta efter en halvbror som föräldrarna under sina livs dagar aldrig talat om… Men jag är övertygad om att den som på allvar söker sitt ursprung, sina betingelser, inte kommer att finna sin dolda natur i ett tryggt skimrande ‘heimat’. Ursprunget upplöses istället i sökandet, hemorten sprids ut längs sökvägarna. Och vid vägens början finns bara ännu ett vägskäl. Vi är inte nödvändigtvis förankrade vid någon särskild plats, vi är nomader som terratorialiseras. Av denna anledning fokuseras på sökandets process snarare än på något mål.

  1. Begrunda Berggrunden 
  1. Hüzün (arabiska)

sorg, melankoli, svårmod fortplantad bland mångfalden av människor som en vind över havet.

Jag vandrar i Istanbul, staden där Europa och Asien möts och jag tänker på mina vandringar i Jämtland. Existerar det jämtländska svårmodet i form av lappsjuka som en vind över den glest befolkade fjällnaturen?

  1. Robotbollarna i Näskotts kyrka

Näskotts kyrka är en spetsig nygotisk 1800-talskyrka. Den ligger vackert med utsikt över Oviksfjällen, fjällområdet där min pappa byggt en sportstuga på 60-talet. Kyrkan står tom och låst mestadels, den används inte ens till gudstjänster.

Kyrkorummet är enkelt och okonstlat med parställda spetsiga fönster, vitkalkade väggar och ljusblått tak. Flera porträttbilder målade på grovt plank från 1700-talet hänger på väggarna.

Det är heliga män som med nakna blickar tycks skåda in i vår tid.

På kyrkogården ligger min farfar Nils begravd +1938, farmor Engla +1961, farmors nästa man Pelle +1961, farbror Olle +1981, faster Alice +1989 och min kusin Åkes dödfödda dotter Tina +1985, begravda. Jag placerar en ros vid varje gravsten meden släktings namn ingraverad.

Stränghet, regler och förbud vilar tungt i såväl kyrkorum som över kristna levnadsregler och ger upphov till skuld hos människor. Därför besöker jag sällan kyrkor.

Efter min presentation om mattor med koppling till både bönemattor och yogamattor, integritet och visionära tankar, olika religioners likheter och ursprung ur liknande mänskliga behov, om Den flygande mattan och drömmen om att förflytta sig i tid och rum i fantasi eller i verkliga livet, rullar jag ut mina två handknutna kretskortmönstrade ryamattor och placerar ut skulpturer på golvet, det innebär att jag släpper lös mina tio robotbollar. En boll rullar runt i dopfunten, två hänger skuttandes i virkade påsar på ett kors, sju rullar iväg åt alla håll på golvet runt i rummet. Besökarna reser sig strax en efter en ur bänkarna, tittar närmare, letar efter bollar, frågar mig vad-varför-hur och flera samtal är snart igång. En stund pågår detta, tills prästen ber mig att stänga av de störiga bollarna eftersom han ska hålla en andakt. Prästens närvaro med Guds ord och kyrkans ritualer ingår inte i det planerade programmet för en gemensam manifestation av tystnad i länets kyrkorum tänker jag. Motvilligt stänger jag av bollarna en efter en, rullar ihop mattorna och kommenterar att detta inte ingår i mitt program. Människorna återvänder till sina platser i bänkarna och blir vanliga kyrkobesökare. Från att en stund ha varit medagerande och aktiverade återgår de till att var iakttagare, publik. Mitt jagande och sökande efter bort-rullade bollar blir i och med det en klumpig koreografi, rummet tystnar allt mer för varje boll jag stänger av. Samtalen har tystnat och även jag stannar upp och sätter mig i en kyrkobänk. Prästen börjar mässa och efter en stund ser vi som alla nu sitter i bänkarna hur ett draperi mot sakristian bakom honom börjar röra sig.

Mer och mer rör det sig som om ett spöke finns där bakom ackompanjerat av ett svagt regelbundet dunsande ljud. Prästen pratar i mikrofon och märker inte vad som pågår bakom honom.

Publiken ler, snart småfnissar de. Mitt i prästens deklamerande av den nyöversatta Fader Vår-bönen kommer en gömd glömd robotboll framrullande, tvärs över golvet, studsande mot prästens fot, sedan rullar den vidare mot korset och slutligen ner i kyrkan mellan bänkarna ut mot friheten. Ljudet av en boll som rullar ned för trappsteg och över ett trägolv överröstar prästens mikrofonförstärkta ord. Alla skrattar utan prästen. Han märker inte vad som pågår, han är upptagen av Herrens ord eller snarare av sin egen röst.

  1. Sfäriska samtal – att berätta sin historia

Vad är det som växer fram ur en trakts historia, vilka berättelser överlever, vad sker med berättelserna i och med tidens gång, hur påverkas det som ursprungligen hände av tidens gång, var och när börjar berättelserna bli fiktion och hur blir de till skrönor? En sfär bestående av de fragment och byggdelar som sammansatta formar berättelser, berättelserna är sfäriska och oklara, obskyra, har ofta ingen klar mening eller logisk uppbyggnad. Sfären rör sig åt alla hall – den är ett klot rullar som tungt fram sin berättelse utan början utan slut. Ett hotklot.

Varför förblir somliga berättelser dolda? Hur går det till när den officiella versionen konstitueras som en sann historieskrivning?

  1. Mjölk-kok-hypnos

Kafferitualen är viktig. Kaffebönorna köps hos samma kaffehandel i Hötorgshallen sedan 40 år tillbaka, svartrostade hela kaffebönor från Colombia. Bönorna mals i en liten elektrisk kaffekvarn och bryggs i en traditionell expressobryggare på spisen.

Detta kaffe är mörkt och bryggs till stark koncentration. På morgonn dricks kaffet blandat med värmd vispad mjölk så att blandningen är 60-40, mer kaffe och mindre mjölk med lite vispat skum. Dricks kaffe senare på dagen, t ex till lunch så serveras det i en mindre kopp eller mugg svart eller alternativt med en aning värmd mjölk tillsatt, vilket kallas Noisette, dvs så att färgen på drycken blir något ljusare brun, nötlikande snarare än morgonens café au lait som är ljusbrunare eller den mörkt brunsvarta expresso, som på franska är café noire.

Varje morgon då jag jag värmer mjölken till kaffet i en kastrull på spisen händer samma sak som jag bara ibland lyckas bemästra och hejda: med vänstra handen runt kastrullens handtag och med vispen i den anrdra, högra handen, nedsänkt rörandes/vispandes i mjölken, hamnar mina tankar i ett transliknande drömtillstånd.

Eller, jag hamnar snarare i ett tomt tillstånd utan tankar. Blicken fixeras på mjölken som börjar sjuda, högerhanden vispar och jag kan (oftast) inte lyfta av kastrullen när det krävs, det vill saga när mjölken börjar koka. En bråkdels sekund för lång tid med kastrullen på den heta värmeplattan eller gaslågan innebär att mjölken med en minimal explosion underifrån kokar över, som om en tryck utlösts i botten på kastrullen under mjölkens yta. Mjölken kokar över och bränns fast på spisen och jag vaknar ur mjölkhypnosen vid en illaluktande kladdig spis.

  1. Rundgång: att vila i frid.

Ingabritt ville att en dikt skulle läsas upp vid hennes grav inför jordfästningen.

Begravningen var den 1 juni 2015 den dag hon skulle ha fyllt 89 år. Hon dog den 17 maj, på den norska nationaldagen. Gravplatsen där begravningen ägde rum var vid Västra Tunhems kyrka utanför Trollhättan i Västergötland, i samma grav där hennes forne make Tage blev jordfäst för fem år sedan. Eftersom paret inte var medlemmar i svenska kyrkan fick de en gravplats utanför kyrkomuren och med kistornas huvudända riktad från kyrkan istället för som brukligt mot kyrkan.
Dikten som Ingabritt ville ha uppläst vid sin jordfästning startade med raden:
Jag är ett kommatecken, resten av dikten har jag glömt.

  1. Uranbrytning.

I den jämtländska berggrunden finns uran. Uranets inneboende hot

laddas av människornas längtan efter kortsiktig vinning. Pengar för en stund.

Framställning av uran släpper ut förödande negative krafter och gifter. Användning av uran hotar naturen och allt liv för oöverblickbar framtid. Det projekteras i Jämtland, det borras hål i marken.i Oviken. En människas liv är kort. 

  1. Olika versioner

Släktskap och rollfördelning mellan storasyster och lillasyster, ger mig en första dimension till historieberättandets prövningar.

Efter telefonsamtal med syster Maria tror jag att jag förstår komplexiteten i vad jag ger mig in i. Hon har invändningar mot min beskrivning, mot det mesta i vad jag berättar. ”Så kan du inte skriva, så kan du inte säga, nej så var det inte, det har jag inte hört..”  Min syster vet något annat än det jag hört. Skillnaden ligger i att hon vet och att det jag har uppfattat kan vara uppblandat av fantasier, att hon vet och att jag har hört, jag har uppfattat. (Skulle alltså systers fantasier vara mer sanna än mina? Eller skulle syster inte ha några fantasier?) Min berättelse är inte korrekt enligt syster. Men vad är korrekt? Det som går att verifiera är korrekt. Det som inte går att verifier berättar om en annnan dimension som kanske också är viktig i historieskrivningen: det som antas, det som berättats och skvallrats och på vägen kryddats av allt som kommit i dess väg.

Det får helt enkelt bli så här: jag berättar olika versioner av min historia. Kanske börjar det med att jag berättar en fiktiv version (min version) som sedan följs av den korrekta versionen. (Systers version). Kanske är det vad det handlar om i berättandet: historieskrivningen pendlar mellan fiktion och verklighet. Beroende på vem som har tolkningsföreträde nedtecknas olika sätt att förstå historien.

  1. Version: korrekt?

Jag är uppvuxen i Trollhättan och flyttade därifrån 18 år gammal för att studera i Göteborg där jag läste litteraturhistoria och nordiska språk på universitetet, sedan till Stockholm där jag gick på Konstfack. Korrekt.

Min far Oscar West är född i Åhn 1915. Han mötte Gunhild (Gullen) i Långed Dalsland där han 1939 gästarbetade på pappersbruket. Gullen arbetade på sina föräldrars hotell, hotell Långed, där gästarbetarna var inkvarterade. Oscar och Gullen gifte sig efter kriget 1945 och flyttade till Trollhättan där det fanns jobb. !951 föddes första barnet Maria, 1954 föddes andra barnet Ulla som är jag. Korrekt.

För bara ett par år sedan fick jag höra genom en kusin att min farmor hade samiskt ursprung, att hennes mor var halvt samisk. Är det korrekt?

En av mina farbröder berättade det för min kusin på sin dödsbädd. Kusinen berättade detta för mig. Korrekt.

Farmors samiska ursprung är något som familjen och släkten aldrig pratat om. Hur det faktiskt ligger till vet jag inte men jag har försökt sammanställa de fakta som jag funnit.

Farmors mor Sara dog ung 1904 och lämnade efter sig två barn: en son och en dotter, och en man, Oscar. Barnet Engla som var yngst föddes 1896, hon är min farmor. Barnen föddes i Offerdal och bodde sina första år där. Farmors far Oscar gifte om sig kort efter att Sara dött . Korrekt.

De båda barnen ackorderades ut till två familjer som dräng respektive piga.

Pojken hamnade i Svenstavik och flickan i Åhn. Korrekt.

Farmor Engla var alltså ett barn då hon först förlorade sin mor och sedan snart skildes från sin bror och sin far. Hon var 7 år då modern dog, tonåring då hon mantalsskrevs i Åhn och då hade hon arbetat där några år. Korrekt.

Bonden Olof Olofsson i Åhn hade fyra söner: Nils, Henning, Olle och Bror. Engla bodde och tjänade nära dessa fyra pojkar hos en grannfamilj. Nils och Engla fattade tycke för varandra och 17 år gammal blev Engla gravid. Är det korrekt?

Olof Olofsson kallades i folkmun Väst-Olle. När namnet Westh (först Wästh) ersatte Olofson är oklart, antingen var det ett soldatnamn, eller också blev Olofsson Väst efter fjällets namn. Englas graviditet var en så kallad olycka. Nils Westh ville ta ansvar för det väntade barnet tillsammans med Engla. Familjen Westh misstyckte och efter vad jag hört gjordes Nils arvlös. Är det korrekt?

Barnet föddes i oktober 1915 när Engla var 17 år gammal och pojken döptes till Oscar. Oscar West (h föll bort på 60-talet) är min far. Under Oscars sex första år levde den lilla familjen till att börja med kvar i Åhn, Korrekt.

Engla och barnet fick mat och husrum hos bondfamiljen där hon tjänat som piga till att börja med. Därefter flyttade den lilla familjen iväg.: Nils tog diverse jobb där jobb erbjöds. Är det korrekt?

Engla och Nils gifte sig 1919. Barnen Anna och Ingrid föddes. 1921 var familjen skriven på Frösön. Familjen slog sig ner i Vaplan när Nils fick arbete på den mekaniska verkstaden, Vaplans Mekaniska Verkstad. Engla födde i Vaplan Olle 1925 och därefter i turordning Otto, Alf-Uno, och slutligen 1936 Sven-Ivar. Nils Westh dog i tbc 1939 när Sven-Ivar var 3 år gammal. Äldsta sonen Oscar var då 23 och fick ta ansvar för familjen. Även han och bröderna Olle och Alf-Uno hade fått arbete på Vaplans Mekaniska. Korrekt.

Fars farfar var alltså Olof Olofsson som kallades Väst-Olle efter Västfjället, samma namn och smeknamn hade fars farfars far. En av Väst-Olles söner som också var döpt till Olof (Olle) var byggmästare för Hallgården, som blev bygdegården i Hallen, belägen i sluttningen på väg mot Höglekardalen och Åhn med vy över sjö och fjäll. Är det korrekt?

Väst-Olle sägs ha varit en snäll man som blev avlurad stora delar av den mark han ägde, skogsmark nedanför Västfjället mot Mattmar, ner mot sjön.

Är det korrekt?

Runt 1960, fram till 1961 då farmor Engla dog av en hjärtattack på förstubron till huset i Vaplan, gjorde min familj West, det vill säga Oscar, Gullen, Maria och Ulla, tillsammans med farmor Engla utflykter bland annat till Offerdal (där farmors barndomshem varit innan hon lämnades bort som piga). Jag minns särskilt en utflykt sommaren 1960 då jag var sex år gammal, min syster var nio år när vi åkte till Åhn och besökte farfars bröder Olle och Bror som ärvt bondgårdens två boningshus och alltså bodde i var sitt av dessa. Vi bjöds på kaffe och kakor i finrum med spetsdukade bord. (Brodern Henning flyttade till Ås och arbetade där som byggnadssnickare.) Efter kaffebesöken i Åhn fortsatte resan i familjsaaben Grålle mot Oviksfjällen och Bydalen. Vi promenerade från Bydalen till Höglekardalen längs en stig som följde Dammån Målet var att besöka de närmast belägna lappkåtorna i Höglekardalen. Någon bilväg existerade inte ännu mellan Bydalen och Höglekardalen. Är det korrekt?

På 60-talet avstyckades sportstugetomter på fjällkanten mot Höglekardalen, slalombackar anlades i Bydalen (Bydalsbacken), Höglekardalen (Falkfångarbacken) och vid Drommen. (Drombacken). Far Oscar, hans bror Olle och deras barndomsvän Gösta, alla från Vaplan, arrenderade tillsammans av Domänverket en tomt med rätten att bygga en sportstuga belägen mellan Höglekardalen och Drommen. En stuga byggdes av dessa tre män på en skogstomt nära trädgränsen under fjälltoppen Tioknippen och mitt emot Västfjället, det vill säga på andra sidan dalen där Dammån rinner och med Åreskutan i blickfånget långt borta. Bygget påbörjades 1963. Korrekt.

Min familj West bilade till stugan regelbundet på sommarsemester, ibland över jul, på påsk och på sportlov. Far reste också själv dit om våren och hösten för att se om huset och för att fiska och plocka bär. Ibland i sällskap av Olle eller Gösta eller i sällskap av yngsta brodern Sven-Ivar. Korrekt.

  1. Ryamattor

Ursprungligen var ryor värmande täcken där garnknutarna var vända inåt mot kroppen. Ryor har sedan utvecklats till bildvävar och mattor med dekorativa mönster. Ryamattan är oftast knuten för hand med nål i en vävd botten, de kan också vävas i vävstol. Oftast är materialet i knutarna tretrådigt ullgarn. Man talar om halvrya då delar av mönstret utelämnar bottenväven. Helryan täcker hela bottenväven med knutar. Materialet i knutarna kan också vara lingarn och mer sällsynt silkegarn. Ryamattan hade en storhetstid på 60-talet i Sverige. Ryamattor i fint skick finns bevarade i de nordiska länderna från 1700-tal och framåt.

  1. Farbror Ernst

Farbror Ernst var en god vän till min far. De båda var vänner sedan uppväxten i Vaplan i Jämtland. Båda hade flyttat efter kriget till samma lilla stad i västra Sverige, till Trollhättan, eftersom det fanns jobb där. Andra världskriget alltså. Farbror Ernst var annorlunda mot min far. Han var en ensam man, hade ingen familj, vare sig fru eller barn. Han hade en bror som bodde kvar i födelsebyn. Brodern hette Uno och han var gift och hade två döttrar.

Min far träffade min mor när han var gästarbetare på ett pappersbruk i Dalsland, men det är en annan berättelse. Innan de båda var far och mor till mig och min syster, flyttade de till Trollhättan. Jag och min syster föddes i Trollhättan.

Farbror Ernst arbetade nattskift på Vattenfall i Trollhättan, med ansvar för de stora turbinerna som omvandlade vattnet från fallen till kraft. Farbror Ernst bodde i en liten lägenhet i ett flerfamiljshus i närheten av järnvägsstationen, i ett rum och kök. När man öppnade ytterdörren hängde ett tungt draperi alldeles innanför dörren, ett sammetsdraperi i någon dunkel mellanmurrig skiftande färg

och när draperiet drogs åt sidan möttes man av en doft av eau de cologne.

Därinne var en annan värld som var farbror Ernsts värld.

Farbror Ernst hade en bil, en guldfärgad folkvagn, en VW bubbla. På söndagarna åkte han på utflykt med bilen. Ibland fick jag följa med på en utflykt med farbror Ernst och far Oscar. Senare när jag var lite äldre brukade farbror Ernst ta med tant Maud på söndagsutflykterna. Tant Maud var vår granne. Hon hade en son men ingen man. Tant Maud körde travers på Stridsberg&Björk där man byggde lok. Sonen Mikael var ett halvt år yngre än jag. När tant Maud åkte på söndagsutflykt med farbror Ernst var Mikael hemma hos oss. När tant Maud körde traversen på fabriken var Mikael också hemma hos oss. Han var min mors dagbarn. Mikael var nästan min bror. Mikael brukade säga att han hade en mor som hette Gullen och en mamma som hette Maud. När min mor gick till sitt jobb tog hon med mig och Mikael. Min storasyster gick i skolan. Mor var ledare för mulleskolan. Hon var med och startade mulleskolan i Trollhättan tillsammans med sin väninna Karin. Karin var trollet Mulle. 4-6 åriga barn samlades i grupper som med en ledare vandrade ut i skogen med matsäck och rediga funktionsdugliga kläder. I skogen organiserades pedagogiska lekar där barnen lärdes grundläggande kunskaper om växter och djur i skogen. Under matpausen dök trollet Mulle upp bakom en sten eller från en buske. Det var tant Karin som var utklädd i näverhatt och grön kålt.

Farbror Ernst tog med tant Maud på söndagsutflykter i den guldfärgade bilen. Det enda tant Maud och farbror Ernst gjorde tillsammans var dessa söndagsutflykter och det tyckte min mor och far var väldigt bra. Jag undrade vad min mor och far tyckte var så bra, om det var det faktum att tant Maud och farbror Ernst gjorde dessa utflykter eller om de tyckte att det var bra att tant Maud och farbror Ernst inte gjorde någonting mer tillsammans än dessa utflykter.

Farbror Ernst kom ganska ofta hem till min familj på middag. Mor lagade god mat. Jag och min syster satt som alltid annars med vid bordet på middagarna med farbror Ernst. När han kom på besök åt vi vid vardagsrumsbordet, inte vid köksbordet. Vi bodde i ett hus som var ungefär likadant som farbror Ernsts hus fast det låg lite längre bort från stadens centrum, inte vid järnvägsstationen men längs järnvägsspåret. Vår lägenhet var större än farbror Ernsts lägenhet även om inte heller vår lägenhet var stor. Vår lägenhet hade ett kök, ett sovrum och ett vardagsrum. Min syster och jag sov i en utdragbar kökssoffa, alltså i köket.

Farbror Ernst såg annorlunda ut om man jämförde med andra män i vår stad. Han såg inte alls ut som min far. Allt på farbror Ernst var tunnare och mjukare. Farbror Ernst hade ofta speciella kostymer på sig, han hade många olika kostymer. Särskilt minns jag hans rutiga kostymer i grovt tyg. En av kostymerna hade knäbyxor och en väst som han bar under kavajen. Till den kostymen hade farbror Ernst grovt stickade knästrumpor och bruna läderskor med ett mönster av präglade hål. Alla farbror Ernsts kostymer var uppsydda av en skräddare. Min far som var ishockeytränare när han inte arbetade på metallverkstaden på Flygmotor där det tillverkades delar till motorer till flygmaskiner och raketer, hade bara två kostymer som han väldigt sällan hade på sig. En sommar och vår/höst kostym i grått tunt ulltyg och en strikt svart begravningskostym. Förmodligen hade han också en kraftigare vinterkostym, det måste han ha haft

även om jag inte minns någon vinterkostym. Far var noga med sina kläder men inte alls på samma sätt som farbror Ernst.

På semestern och på julledigheten och på påsken körde farbror Ernst i sin guldfärgade VW bubbla till hembyn i Jämtland och tillbringade tid med sin bror och hans familj.

Farbror Ernst var några år äldre än min far. Inför att farbror Ernst skulle gå i pension vid 67 års ålder beställde min far en målning av min pojkvän som var konstnär. Vid den tiden hade jag flyttat hemifrån och bodde i Göteborg där jag läste vid universitetet. Målningen skulle vara ett ”porträtt” av en turbin från turbinhallen i Trollhättan där farbror Ernst hade arbetat många år fram till pensioneringen.

När dagen för farbror Ernsts pensionering kom och han hade blivit avtackad med en guldklocka från Vattenfall och en turbinmålning från sin vän, min far, så flyttade farbror Ernst från Trollhättan. Han flyttade tillbaka till Vaplan i Jämtland och på sin brors tomt byggde han ett eget litet timrat hus, en bit från broderns villa. Resten av sitt liv ägnade farbror Ernst sin tid åt att knyta ryamattor och att karva ut skålar ur trädknotor – en särskild hemslöjdsgren som jag inte vet något om. Ibland skrev jag och farbror Ernst brev till varandra men det blev med åren alltmer sällan.

  1. Fars matsmältningstips

Avsluta varje måltid med en husmans sport-knäckemacka med smör och lingonsylt på.

  1. Samiska kläder

I Höglekardalen bodde en samisk kvinna som tillverkade lapptussar, (eller bör det kallas sametussar?). Tussarna var vinterskor gjorda i renpäls-skinn dekorerade med gula, röda, gröna band i ull med snören gjorda av tuggade (?) tvinnade senor från ren. Skornas stomme var renpäls med pälssidan utåt, till och med sulans undersida var renpäls, vilket gjorde att tussarna var utmärkta att åka med, att glida fram med på snöigt-isigt underlag. De var helt värdelösa om det snö-isiga underlaget var grusat vilket innebar att det aldrig gick att använda tussarna i Trollhättan där vi bodde, hur kallt och snöigt det än var för i västsverige grusade man vägar och trottoarer så snart det blev snö och is. Lapptussar (så hette dessa skor utan att det ifrågasattes på 60-talet) beställdes till mig och min syster och samekvinnan tillverkade dessa skor. Jag fick också en lappmössa i svart ulltyg med grön-gul-röd garntofs och tygband i samma färger. Lapptussarna och mössan är hantverkade i Höglekardalen.

Mina lapptussar finns inte kvar men min syster har sparat sina. Kanske var det samma samekvinna som tillverkade lapptussarna och lappmössan. Min mössa finns kvar.

  1. Hamish Fulton

Group walk / gruppvandring vid Slussen den 20 januari 2012.

Vi möts utanför Blå Bodarna strax för kl 15 mitt i eftermiddagens fredagstrafik. Vi är en samling varmt klädda personer med gåvänliga grova skor och mössor nerdragna som anmält intresse att delta i konstnären Hamish Fultons gruppvandring. Det är minus tre grader.

Hamish hänvisar oss att dela upp oss i två grupperingar uppradade mitt emot varandra, på motsatta sidor av platsen och vi ska inta varannan betongplatterad. Riktade mot platsens centrum står vi på horisontell linje mitt emot varandra, 20 personer på var sida om den öppna platsen. Vi får inte tala, inte använda våra mobiltelefoner. Vi instrueras att gå fram och tillbaka längs vår egen betongplatterad i vår egen takt under en timma. Alla startar på en visselpipas signal, kl 15.15. Alla går i sin egen takt längs sin egen linje fram och tillbaka och ska sluta på en andra visselpipesignal 60 minuter senare kl 16.15.

Jag går mitt emot AnnSofi Sidén, bredvid Dan Wolgers, mitt emot Ingegerd Råman, bredvid en man jag inte vet vem det är. Mitt emot, bredvid, före, efter beroende på hur hastigheten koordineras mellan oss. Nästan alla deltagare känner jag eller känner igen: mest konstnärer. Vi är en koreografi. Efter ca10 minuter börjar jag räkna mina steg. Det sker när jag hittat min hastighet.

Dan Wolgers och jag har samma hastighet de första minuterna, sedan sackar han efter. AnnSofi Sidén går med lägre hastighet och vevar starkt med armarna. Dan Wolgers knäpper upp jackan och tar av sig mössan efter en stund. Han ökar hastigheten och går förbi mig. Jag går i jämn takt med jämn värme. Min hastighet är vilsam, jag är autogående utan ansträngning. Jag ser klockan ovanför hissen vid Slussen i ena riktningen och varje korsande över platsen är för mig 39 steg. Jag gör tre korsanden på en minut. 3x60x39 steg. Huvudräkning. Det innebär att jag under denna timma går 7020 steg. Många tankar börjar, växer och fejdar iväg. Jag räknar. När passerande människor korsar platsen där vandringen utspelar sig väjer vi och släpper fram men vi svarar inte på frågar. Enligt instruktionerna.

Hamish blåser efter en timma andra gången i visselpipan och alla stannar på platsen där de det ögonblicket befinner sig. Allt är som en fryst rörelse i ca en minut, varefter alla tycks börja röra sig och prata med varandra samtidigt. AnnSofi säjer till mig: Du gick fort, jag hade koll på mig via din hastighet. Jag frågar henne hur många steg hon tog för att korsa platsen men det vet hon inte. Hon hade ägnat sig åt att räkna räcken, stolpar och passerande bilar runt platsen.

Vi hade båda tänkt på fängelserastgård. Självklart har jag tänkt på livets återkommande rutiner och på hur vi stundtals slår följe med någon, sedan kör om eller stannar upp, hur vi relaterar våra rörelser till dem som rör sig närmast men samtidigt håller kollen på rytmen längre bort. Symboliskt. Jag tänker också att Hamish ger oss de här tankarna, de är oundvikliga. AnnSofi och jag pratar också om hur människorna som inte deltog men korsade vår väg tycktes röra sig med samma hastighet och upprepning, att skillnaden mellan oss och de andra inte fanns. Skillnaden mellan vardagens upprepningar och den konstruerade situationens upprepning försvann eller den konstruerade situationen kanske fick oss att se vardagen med symbolisk distans…

Deltagarna står en stund i små grupper som upplöses när folk lämnar Slussen i olika riktningar. Jag går fram till Hamish och säjer Thank You och han svarar leende Thank You for your participation. Mörkret har sänkts över Slussen och jag går till Medborgarplatsen för att köpa bröd och vin.

  1. Abrash

Är ett turkiskt ord som betyder brokig. Abrash visar sig som en typ av färgförändring eller nyansskillnad i färgen på ett eller flera område i luggen på handknutna orientaliska nomadmattor. Uppkommer då man färgar nytt garn till en matta då infärgningen inte träffar helt rätt i den ursprungliga nyansen på garnet.

  1. Konst och antikonst

Susan Sontag skriver “All konst bygger på att det existerar ett avstånd mellan den och den verklighet den skildrar. Detta “avstånd” måste i viss utsträckning bli omänskligt och opersonligt, ty för att vi ska kunna uppfatta ett verk som konst får det inte vara sådant att det inbjuder till sentimentalitet eller känslomässigt engagemang (vilka är funktioner av “närhet”).”

  1. Fru T

Fru T som bor på första våningen står utanför fönstret på gatan vid vårt hus. Hon tittar intensivt upp mot ett fönster rakt ovanför hennes egen lägenhet. Hon stirrar på fönstret, försöker se in så gott det nu går ur vinkeln snett underifrån. Hennes grå kortklippta hår spretar ut från mössans kanter. På inget sätt döljer hon sin fixerade uppmärksamhet, men ingen bryr sig om henne. All hennes energi tycks vara riktad mot fönstret. Kroppshållningen och blicken ropar ut ilska. Innanför det fönster som fru T bevakar rör sig tre människor, två unga män och en medelålders kvinna. Det är en mor och hennes två söner. Sönerna är på besök hos sin mor. Ingen av de tre är medveten om fru T nere på gatan. De tre rör sig runt i rummet och mellan de upplysta rummen i lägenheten. En måltid prepareras och dukas upp därinne. Detta iakttar fru T från gatan en råkall höstkväll. Tvärs över gatan, i huset mitt emot på översta våningen, dold från sin ej upplysta plats följer Mannen i fönstret liksom alla dagar och kvällar, vad som händer.

  1. Grannar

Iris ska somnas i spjälsängen hemma hos farmor. Gullennallen sover i dockvagnen, Oscarnallen sover bredvid Iris. Kendockan sover inte, han stirrar. Iris föräldrar är på fest i Gamla stan hemma hos vänner. Grannen, fru T som bor en trappa ner har spelat opera från radioutsändning på allra högsta volym fram till exakt kl 22.00 då det enligt hennes lag och ordning ska vara tyst i ett hus. Iris må tro att så här är det i den här världen, att livet på jorden fungerar så här. Hon somnar till sagorna och sångerna, till klappar och smekningar över huvudet ackompanjerat av grannens gränslöst höga opera som får golvets parkett att vibrera.

22.01 och framåt är allt tyst och lugnt. Vad gör fru T nu? Hon bjuder mycket sällan numera på den här sortens demonstrationer. Det händer bara när sönerna är på besök. Hon tycks avsky att jag har vuxna söner som besöker mig. En annan granne, längre ner i huset, skickade ett textmeddelande runt 21:30 där hon undrade om jag ville ta reda på hur står det till med vår fru T. Hon skrev: ”Kan du gå och ringa på hos henne? Hon mår nog inte bra när hon håller på så här.” Jag svarade att det nog blir bara värre om jag ringer på hennes dörr, hon kan se det som en anledning att fortsätta, hon är regelmänniska, det blir säkert tyst kl 22.

Från kl 22.00 är allt tyst. Iris sover.

38. En fläck i taket

Fru T anklagar mig för att ha orsakat en fuktfläck i hennes tak i köket. Jag avvisar anklagelsen efter att ha kontrollerat saken. Fru T ger sig inte. Hon kräver att jag ska bekosta ommålning av hennes tak. Jag går ner till henne och hon visar att det finns en fläck i taket. Fläcken är liten som en gammal en-korna och svagt grå, knappt synlig. Jag förklarar att jag inte haft någon vattenläcka, att fläcken inte kan härledas till mig. Fru T ger sig inte, kontaktar sitt försäkringsbolag som låter göra en undersökning. En man kommer till min lägenhet och borrar ett hål i golvet under min diskbänken för att se om det finns en läcka. Det konstateras att det inte finns någon läcka. Fru T accepterar inte dessa fakta utan fortsätter att kräva pengar av mig för att jag ska bistå till hennes omkostnader för att måla om taket.

39. Spotlight

40.Mannen i fönstret

17 år bodde jag i huset på Fredmansgatan med en man mitt emot tvärs över gatan som varje dag tittade in i min lägenhet, in i mitt sovrum. Men det tog mer än 10 år innan jag insåg hur studerad och uttittad jag var. Under de ovetande åren hade jag två långa kärleksrelationer, den ena efter den andra med viss tid emellan. Mannen i fönstret mitt emot måste ha sett många kärleksmöten som utspelades i min säng. Efter att jag noterat mannen i fönstret och hans gloende blev det för varje vecka alltmer störande. Jag satte upp täckande gardiner, jag undvek att tända lampor när mörkret föll. Ständigt kände jag mig iakttagen. Varje gång jag lämnade lägenheten, gick trapporna ner och passerade ut från porten visste jag att jag var iakttagen. Alltså började jag gå ut bakvägen över gården även om det var fel riktning för mina planer och vägar. Mannen i fönstret iakttog vilka som besökte mig, han ropade till de som kom, genom sitt öppna fönster, om jag var hemma eller inte när han såg personer han kände igen som mina bekanta. När mitt barnbarn hade kommit till världen och sedemera kom på besök, gjorde han allt han förmådde för att få hennes uppmärksamhet.

Till slut flyttade jag från den annars älskade lägenheten.

Mina gamla grannar berättar nu flera år efter det att jag har flyttat att det numera är en man till som hänger i sitt fönster och glor, den första mannens granne.

  1. Det blåser

Det blåser friska vindar

Det blåser medvind: vind i seglen

Det blåser motvind nästan alltid

Det blåser grus i ögonen så att sikten skyms

Det blåser tårar

Det blåser milda smekande vindar

Det blåser upp till storm

Det blåser inte förbi

Allt som finns i vinden blåser runt runt vidare

  1. På bussen mot Höglekardalen

vid busscentralen i Östersund kliver en ung man på bussen mot Höglekardalen, Han ska åka till Hallen och han sätter sig långt bak i bussen med hörlurar i öronen och en skärmmössa som skymmer ögonen. Snett bakom chauffören sitter en äldre kvinna som varit i Östersund och gjort inköp. Hon ska åka till Gärdsta, cirka tio minuters bussväg före Hallen räknat. Busschauffören är en kvinna i 30 årsåldern. Hon lämnar bussen en stund för att gå tvärs över gatan och inhandla en semla bakad på Frösöbageriet, som hon ska äta under sin fikapaus i Höglekardalen där bussen vänder för att göra återresan till Östersund efter en halvtimma. Utanför bussdörren hänger en chaufförskollega rökandes en cigarett som ställer korta stolpiga frågor till sin kvinnliga kollega. Frågorna svaras kort och koncist: ”Jag ska äta semlan när jag har paus i Höglekardalen.” ”Ja, jag har ätit lunch här i Östersund.” ”Nä, jag bor inte i Hallen.” ”Jo, jag bor i Svensta jag.”

Kollegan masar sig iväg till sin buss som han ska köra mot Järpen. ”jo, vi ses.”

Det är tyst en kort stund innan den äldre kvinnan säger: ”Det är som fantastiskt, jag beundrar er kvinnfolk som kör bussen. Att ni törs. Med alla rondeller och allt. Jag kör inte i stan jag. Törs inte. Var är hon som brukar köra?”

”Annie menar du?” svarar chauffören. ”Hon har visst gjort illa sig i handen. Ja, hon halkade visst och bröt handleden. Så nu kör jag. Annars kör jag brandbilen.”
Den äldre kvinnan är tyst en stund. Sedan fortsätter hon: ”…nä de e int klokt som de blivit… nä… och de blir bara värre…nä, de blir ju bara värre o värre…nä, de e inte klokt…men de va ju int svensk de där som gjorde de…de där som gjorde de…”

Chauffören svarar inte.

…”näe de e int klokt. Men de e klart de att de int ä svensk…”

  1. Notering i San Francisco 2009

Spårvagnsresan går upp i backarna, uppåt där man har vy över bukten och vattnet, genom stadens kontorscentrum och tjusiga hotell in genom slummiga kvarter, vidare till universitetsområdet och lummiga idylliska områden. Den går runt spårvagnen, den skramlar runt i makligt tempo och vid ett områden med restauranger och utekafeér och småbutiker hoppar vi av, går in i en skivbutik som verkar vara kvar i 70-talet. Frågar efter bra restauranger, trevliga ställen och får många tips som vi följer. Utan karta bara på måfå och med känslan som ledtråd fortsätter vi. Vi rör oss vidare genom staden, äter lite mat, pratar med människor vi möter, ser en utställning, går in i bokaffärer.

  1. Notering 11.11.11

Fullmåne är det och ett magiskt datum: 11.11.11. Från nu en stund till, sedan är datumet för evig passerat. Som om det hade någon betydelse.

Fullmånen och datumet är båda uteslutande.

  1. Mamman och barnet

En bit bak i bussen, mitt emellan en äldre kvinna och en ung man sitter en ung mamma med sitt barn, tillsammans med en medelålders kvinna. Barnet är en pojke, förmodligen är han mellan ett och två år gammal, att döma av barnets storlek och språkutveckling. Den yngre kvinnan vill visa upp sitt barn för den äldre kvinnan.

Mamman: ”kan du säja mamma?”

Barnet: ”mamma…”

Mamman: ”kan du säga traktor?”

Barnet: ”kakko…”

Mamman: ”kan du säga mamma?”

Barnet: ……

Mamman: ”kan du säga pappa?”

Barnet: ”nä.”

Mamman:”kan du säga traktor?”

Barnet: ”många kakko…”

Mamman: ”vem är det som är bäst?”

Barnet:…..

Mamman: ”är det mamma som är bäst?”

Barnet: ”mamma!”

  1. Gråhårig

Om en grånande kvinna inte färgar sitt hår förlorar hon lättare sin möjlighet att behålla jobbet och/eller försämras möjligheten att få ett nytt jobb. Mer än 90% av alla äldre kvinnor färgar håret. Hår och identitet är sammanvävda.

  1. Nattåget mot Paris: Mamman och barnet 2

Jag ska åka med nattåget från München till Paris, på väg från Wien till Bertheleville. I en fyrabäddsvagn för kvinnor har jag bokat den ena nedre slafen.

I min vagn har en äldre och en yngre kvinna installerat sig, den äldre i den ena nedre slafen och den yngre i den andra nedre slafen. Jag tar fram min biljett och efter att ha hälsat vänligt visar jag att den ena nedre slafen är den slaf jag bokat.

Kvinnan i min slaf exploderar i en ordkaskad på ilsken tyska varmed hon sliter fram sitt bagage som består av åtskilliga fullpackade väskor och slänger dem med full kraft upp i en överslaf. Den yngre kvinnan är den äldre kvinnans dotter förstår jag snart, den yngre kvinnan är en storvuxen men ung flicka. Flickan tittar förskräckt på sin mor och vädjande på mig en kort stund innan en fjärde kvinna gör entré i sovkupén: en parant dam med en gigantisk koffert som hon parkerar på golvet mellan slafarna. Kofferten upptar nästan hela golvytan. Sedan tar denna kvinna fram sin biljett och förklarar högt och tydligt att den andra undre slafen är den plats som hon har bokat. Flickan gör en rörelse för att flytta sig med ett förskräckt uttryck men hon kommer helt av sig av den explosion som utbryter från hennes mor. Det gräl som utbryter mellan dessa båda kvinnor är så kraftfullt och högljutt att människor strömmar till och någon kallar på en konduktör som hastigt kommer till undsättning. Tåget har nu lämnat stationen i München. Konduktören lyckas inte lugna ner de båda grälande kvinnorna trots att han kontrollerar allas biljetter och konstaterar att den ena undre slafen är min bokning och den andra under slafen är den senast anslutande kvinnans slaf. Med kraftfull styrka för konduktören ut de båda arga kvinnorna i korridoren och där ute sker en ordväxling som jag inte kan följa. Flickan säjer inte ett ord, hon undviker mina blickar, hon gömmer sig och drar en filt över sig. Vid första stopp efter München ansluter sig två poliskonstaplar på vagnen, den ena kommer in i vår sovkupé och tar med sig den stora kofferten ut, den andra konstapeln tar ett fast grepp om den paranta damens arm och föser henne av tåget. Hon lämnas kvar på perrongen med sin stora koffert när tåget lämnar stationen.

Mamman kommer tillbaka till sovkupén och plockar genast fram en matsäck som hon dukar fram till sig och dotter, de äter och flickan skrattar forcerat åt allt som hennes mor säger. När de ätit lägger de sig båda två i den andra underslafen och där sover de sked hela natten, som en kropp. Jag sover inte mycket den natten. 

  1. Indigo

ut i det blå. Jag följer den blå färgens vägar.

  1. Att gå vilse 2: utanför femte ringleden

Peking har en cirkulär indelning där gränserna utgörs av ringleder som styr trafiken. Den Himmelska Fridens Torg ligger i centrum av den innersta cirkeln.

Inom det två innersta cirklarnas sfärer är det förbjudet att elda med kol. Utanför ringled nr 2 ligger koksdimman tät och grå. Jag bor i en konstnärsby utanför ringled nr 5, utanför den yttersta ringleden. Vintern är kall såsom de flesta vintrar är i detta klimat. Konstnärsområdet är uppbyggt av enkla tvåvåningshus med en ateljé och ett litet kök och ett eller ett par sovrum, likt mycket enkelt ihopsnickrade radhus. En eldare patrullerar under nätterna och lägger på koks i pannorna. Mellan eldarens turer hinner kolen brinna ut och genast blir det kyligt och sedan allt kallare för att efter eldarens besök hastigt blossa upp i hetta som gör de små rummen närmast outhärdliga att vara i. Koksets os sipprar in mellan springor i golv och väggar. Min astma blir allt svårare, efter några dagar får jag feber och snart har omständigheterna gjort att jag utvecklat en svår lunginflammation. En homeopatisk läkare tillkallas och jag får märkliga behandlingar, bland annat får jag ligga i entimmasintervall med heta koppar fastsugna på min rygg. Efter behandlingarna är jag yr och snurrig men lungorna gör lika ont som före behandlingen. Jag stapplar långsamt omkring i den stora staden på dagarna, deltar i en stor konstbiennal som huserar på ett konstuniversitet, därav vistelsen i Peking. Två mattor är mitt bidrag till kosntbiennalen: en camouflagemönstrad ryamatta med en robotboll fäst vid sig likt ett foster eller en bomb och en kretskortmönstrad matta, båda i format som överensstämmer med bönemattor eller yogamattor. Jag försöker orka se mig omkring, besöker stadens olika delar och sevärdheter, gör en utflykt till kinesiska muren och kan äntligen andas någorlunda frisk luft, sitter vid muren och ser ut över ett underskönt landskap och drar in så mycket luft mina lungor förmår att härbergera, men jag är så trött att jag inte orkar delta i promenaden på muren som jag längtat så efter. Jag sitter och ser efter mina kollegor som vandrar iväg och jag kippar efter andan. På kvällen i mörkret efter utflykten ska jag ta en taxi till min boplats utanför femte ringleden. På en karta pekar jag för taxichauffören vart jag ska, vi kan inte förstå varandra. Han kör och han kör. Han kör ut från stadens ljus, ut i mörkret, ut i det nattsvarta mörkret. Han vänder sig om efter långt om länge och ställer en fråga till mig på kinesiska. Jag förstår att han undrar vart han ska köra, hur han ska köra. Jag tar fram kartan igen men han viftar ilsket bort den. Han vet inte hur han ska hitta, han vet inte vart jag ska. Jag upprepar namnet på konstnärsområdet men han förstår inte och tycks inte vilja förstå.

Jag är mitt ute i ingenstans i kolmörker omgiven av 20-gradig kyla, jag har lunginflammation och orkar med nöd andas och jag kan inte göra mig förstådd.

Jag ringer efter många misslyckade försök att få kontakt via min mobiltelefon med mannen som hyrt ut boendet till mig och får till slut tag på honom. Han talar engelska och kinesiska. Jag överlämnar telefonen till den arga taxichauffören och min hyresvärd lotsar chauffören på rätt väg. Resan tar mer än två timmar och under denna tid hinner jag konstatera att detta kan vara bli min sista stund på jorden i livet. Ingen rädsla finns där, bara trötthet och en lätt vanmakt.

Väl tillbaka i Sverige tar det ett halvt år av andningsterapi och vila för att få tillbaka mina lungors kapacitet efter att lunginflammationen botats med antibiotika.

  1. tillverkning av potatismjöl

Innan industriell matproduktion hade kommit igång, före andra världskriget, gjorde man eget potatismjöl på gårdarna i Jämtland. På hösten, då man för hand tagit upp potatisen med hacka, man ”pergräv, utfördes arbetet med att göra potatismjöl.

”Karen” av trä som hade gistnat under förvaringen, togs fram och måste blötas för att bli täta. Potatisen tvättades och sköljdes väl för att få bort jord och sand. Potatisen maldes så i en trumma ihop spikad av ribbor. Trumman vevades runt över ett vattenfyllt kar. Mängden potatis som maldes berodde på behov och tillgång. Karen var ungefär 89 cm breda och 80 cm i diameter. Två eller tre stora kar fylldes därefter med vatten och den malda potatismassan silades genom en sikt. Massan eller ”mäsken” som blev kvar gavs till korna. Vattnet i karen byttes många gånger: dagen efter det silats hälldes vattnet av. Då var vattnet grått och grumligt. Sedan fylldes nytt vatten på och då skulle bottensatsen röras upp ordentligt. Så fick det stå till följande dag. Denna procedur upprepades tre till fyra dagar tills bottensatsen var ren och vit. Nu hälldes allt vatten av och karen ställdes på lut mot en vägg för att bottensatsen skulle torka. Efter några dagar då det torkat till en ganska hård kaka som skars i bitar och placerades i trätråg togs dessa in för att torka ytterligare. Torkningen av de ganska hårda mjöl-klumparna kunde också ske i en bakugn som svalnat efter tunnbrödbak. Nu var allt klart för att göra mjöl och gryn: mjöl-klumparna kavlades på ett bakbord och siktades sedan med en fin sikt till mjöl., med en grövre sikt urskilde man en något jämnare storlek på grynen.

  1. om Swinburne

Jag läser:

”Han är mycket liten till växten, på varje utvecklingsstadium långt under normal längd och rent oroväckande finlemmad. Han bar ända redan som gosse ett rent överdimensionerat huvud på sina svaga från halsen brant sluttande axlar. Detta sannerligen exeptionella huvud, ytterligare accentuerat av en åt sidan utstående illröd kalufs och vattengrönt strålande ögon…

Swinburne promenerar alltid på morgonen, skriver på eftermiddagen och läser på kvällen. Och vad som mer är: alla måltider äter han som en caterpiller och på nätterna sover han som en husmus.”

Jag undrar hur en husmus sover.

  1. Fritz minnen

”…vi måste överleva och för att kunna göra det måste vi människor bygga upp just den tankevärld som behövs för att kunna ingripa och se hela verkligheten, där våra egna liv spelar en avgörande roll för oss själva – och för andra.”

Skriver Fritz i förordet till Mina minnen.

Han beskriver sin uppväxt kantad av krigsminnen från Pregarten.

1932 föddes Fritz. Hans far tillhörde det borgerliga skiktet, fadern var som ung med i första världskriget. Fritz växte upp på en gård i en idyll som raserades av nazismen och andra världskriget, men han hade en grundtrygghet, han var inte jude. Han blev antinazist. Fritz utbildade sig. Han skriver i sina minnen: ”Vad som växte inom mig var ett beslut att jag skulle lämna landet, men för att kunna göra det måste jag ha någon form av utbildning. Det var lantbruket jag fastnade för – och lantbruk fanns över hela världen. På lantbruksskolan fick vi ett erbjudande om att söka utlandspraktik i olika länder och jag sökte mig till Sverige istället för till USA eller England. Varför jag sökte till Sverige har en egen historia. Vintern 1941 – 42 var det en mycket sträng vinter i mina hemtrakter. Min far var tysk soldat och vår morbror, som bodde hos oss, brukade läsa högt för oss. Han ställde matbordet intill spisen och där satt vi syskon och lyssnade. Den vintern läste han en bok av Selma Lagerlöf – Gösta Berlings saga. Denna bok gjorde ett djupt intryck på mig: En försupen präst, kavaljererna på Ekeby och miljön i detta land. (—) Att satsa på något nytt måste vara ”stort”…”

1952 flyttade Fritz till Sverige från Österrike. Hans dotter Maria är min vän.

Fritz valde att flytta, han kunde välja om han ville stanna kvar i Österrike eller om han skulle flytta. Han kunde välja vart han skulle flytta. Han kunde välja att han skulle utbilda sig och till vad han skulle utbilda sig. Fritz tre barn har också kunnat välja till vad de skulle utbilda sig och var de skulle bosätta sig.

  1. Farbror Ernst 2

Kvällen innan vandringen var det soligt och ljummet. Syster Maria anlände med den dagliga bussturen till Hallen på eftermiddagen. Kvällen in mot natten satt Maria och jag och tittade på midnattssolen utanför prästgården där vi var inkvarterade. Vi delade en flaska vin och jag läste upp det jag skrivit ner om Farbror Ernst, en av de 60 berättelser jag skrivit så här långt.

Det ösregnade på söndagen då vandringen var planerad. Hot om snö, 3 plusgrader. Den ena efter den andra som anmält sig lämnade återbud. Till slut var det bara jag och syster Maria som gick 13 km längs Storsjöns västra strand mellan Hallen och Gärdsta, först på en liten skogsstig sedan på en grusväg på ett näs, längs en strand. Landskapet var overkligt vackert i regndiset. Två bilar åkte fram och tillbaka och mötte upp på olika platser där de kunde komma fram, en bil med en dokumentärfilmare och en bil med en journalist och en fotograf från Länstidningen. Vi blev blötare och blötare. Vi gick och vi gick och vi pratade en del. Maria mest.

Under vandringen berättade Maria sin version av min berättelse om farbror Ernst som jag läst för henne kvällen innan. Hon förklarade hur det förhöll sig. Jag spelade in hennes berättelse med mobiltelefonen och konstaterade att detta verkligen händer: hon anser sig veta hur det verkligen förhöll sig, att hon har tolkningsföreträde.

För frågor om tolkningsföreträde är ju vad mitt arbete och mina berättelser handlar om.

När vi helt dyngblöta och iskalla anlände till Gärdsta efter 2,5 timmars gående blev vi välkomnade till en brasa i Gammelgården men genast utskickade i regnet igen för att göra en ny entré eftersom vår ankomst ju måste vara med i dokumentärfilmen. Vi fick fejka en ny entré. Sedan var tre tidningar runt mig och ställde frågor och jag svarade, Maria stod då lite bakom mig. Länstidningen, Östersundsbladet och den lokala 321an. Och vad händer? Maria kliver fram, lägger sig i mina svar och tar över och istället är det hon som svarar det som hon anser vara ”korrekt” på frågorna. Jag tystnar och låter henne hållas. Tänker: mitt projekt uppfyller sig själv och jag låter det hända.

  1. När råttorna lämnar

Tunnelbanenätet i Stockholm byggs ut.

Ett nätverk av tunnlar vindlar fram med en ny infrastruktur. Nya vägar spränger sig genom berggrunden. Råttor och möss flyr upp från den dolda underjorden, hemlösa som människorna vid krigsbombningar.

Mitt hus, som byggdes för 125 år sedan, skakar och värjer sig stumt mot nutiden.

Mullret är dovt, vibrationerna varierar beroende på hur långt sprängningarna nått och på hur stora de är. Sprickor och krackeleringar mönstrar och sätter spår i husets innerväggar. Nya vägars dragning är en oåterkallelig påverkan som av en kamouflerad stigfinnare. Såväl nya tunnlar som dragningens effekter är ännu så länge osynliga men snart och för evigt framöver existerande, inom några år en självklar del av staden.

Dagligen vecka efter vecka från morgon till kväll, med ojämn styrka och täthet mullrar och skakar det av sprängningarna. 2001 i Tokyo var jag med om ett jordskalv som mätte 5.6 på richterskalan. Det var mer diffust än hur de flesta av sprängningarna för Citybanan upplevs från hus nr 15 i kvarteret Paris på Södermalm. Sprängnings-incidenterna förvarnas med telefonmeddelanden och händelserna är kalkylerade och planerade för en god sak. 

  1. Tolkningsföreträde

Jag närmar mig uppdraget för det så kallade Konstgödnings- projektet gående, med att vandra. Namnet Konstgödning bär mig emot. Jag planerar en första gruppvandring, från Hallen till Gärdsta längs Storsjöns strand. Sträckan är ca 13 km. Alla kan gå i sin egen takt, i sällskap eller ensam – vilket man föredrar. Vi går alla samma väg samtidigt och vi har samma mål: Gärdsta och Marby kyrka och Visionshuset. I Gärdsta serveras soppa och smörgås. Hembygdsföreningen lagar mat för vandrarna.

Jag vill ge alla som deltar en uppgift: hitta ett objekt, ett föremål, ett ting vad som helst på vandringsvägen och välj ett ord att förmedla eller spara från vandringen. Ting lämnas och ord antecknas på Visionshuset i Gärdsta.

Vandrandet handlar för mig om att gå och tänka, gå och söka, gå och samtala, gå och komma till insikter, gå och samla tankar, gå och dela upplevelser, gå och lyssna, uppleva omgivningen.

Den här vandringen är en del i mitt arbete och jag kan inte överblicka vilken roll vandringen får i helheten.

Jag återkommer till den här trakten, en plats som är en del av min historia.

Jag väver ihop (eller som i Hallen där jag knyter ihop) mina egna erfarenheter från tid till tid eftersom genomlevd tid och erfarenhet alltid är viktig i mitt sätt att arbeta. Praktiskt och konkret har det resulterat i en matta, en ryamatta, en matta som har kopplingar till Marbymattans historia, mattan som funnits i Gärdsta i århundranden och som nu fått en alldeles speciell plats i mitt arbete via den kopia som jag lånat in och som under sommaren kommer att finnas utställd i gamla Missionshuset, numera Visionshuset.

Karin Ådahl som är konsthistoriker och islamolog har lånat ut mattan till mig och till Konstgödning-utställningen i Gärdsta. Hennes text om Marbymattan publicerad i en katalog till utställningen Den orientaliska mattan i Sverige, finns att läsa här.

Parallellt med att jag arbetat i Hallen har jag läst och satt mig in i Lucy Lippards text The Lure of the Local. (Fritt översatt Det lokalas lockelse). I den boken utvecklar Lucy Lippard olika aspekter av landskapets, ursprungets betydelse och utveckling för människors liv, för hur vår historia uppkommer och berättas genom tiderna. Detta spår utvecklar jag inom mitt arbetes ramar.

Jag formulerar frågor om tolkningsföreträde.

Vad är det som växer fram ur en trakts historia, vilka berättelser bärs vidare genom tiderna?

Vad sker med berättelserna i och med tidens gång?

Hur påverkas uppfattningen av det som ursprungligen hände av tidens gång?

Var och när börjar berättelserna bli fiktion och hur blir de till skrönor?

Varför förblir somliga berättelser dolda?

Hur går det till när den officiella versionen konstitueras som en “sann” historieskrivning?

  1. Rum – ett eget rum

En kan ju ändå bara vara i ett rum åt gången. Så varför bo i mer än ett rum…

Det var Ingabritts uttalande när Tage och hon på ålderns höst flyttade från trevåningsvillan i Åsaka till en etta i Göteborg. Några år därefter flyttade de till tre rum och kök i Vänersborg. Alla antika möbler, böcker och saker som I & T ägnat sitt liv åt att samla ihop, magasinerades på dotterns stora vind med intentionen att evalueras, säljas och ge  vinster mätt i pengar. När Ingabritt ett antal är senare dog efter att Tage ännu några år tidigare dött, såldes trerumslägenheten och godbitarna bland värdesakerna ur det som magasinerats fördelades ut till dotterns tre söner, resten slängdes.

  1. Redundans

Redundans kallas information som upprepar redan etablerad information utan att tillföra någon ny. Redundant information kallas därför ibland även överskottsinformation. Sådan information spelar dock en viktig roll i många sammanhang för att förtydliga eller säkra information, men kan också ses som något som tar onödig plats eller utgör oönskad upprepning och bör reduceras bort.

I vardagligt språk förekommer mycket redundans för att förtydliga eller befästa ett budskap. Att upprepa samma mening flera gånger är en form av redundans då förlust av ord eller förståelse fylls i av nästa upprepning.

Redundans byggs ofta in i system som måste ha hög tillförlitlighet. I datorsystem kan två datorer arbeta parallellt med samma uppgifter och spegla varandra, så att om en av dem havererar så tar den andra över.