WALKS

Pixel Haikus -> Dérive -> Paris -> Kartlav -> Hüzun -> Hamish Fulton Walk -> Abrash -> San Francisco -> Beijing -> Trondheim -> Rome -> Tolkningsföreträde -> Trollhättan -> Buenos Aires ->

Walking is moving from one point to another. The roads change, the purpose varies. Some walks have resulted in personal maps and mappings, in patterns, in linguistic rhythms, in haiku poems, in texts. Pixel Haiku 2005 grew out from the rythm of running. The idea came alongside the movements, the tempo took place in the middle of other works. This is not a planned piece of anything, it is one unavoidable way to handle pressing thoughts.

-det finns promenader och promenader. N. går sig till tankarna, hastigt nedkastande frön och fragment i små eleganta skrivhäften…

-N. marscherar i timtals på gator och ute i terrängen, längs kustbanden och i högfjällen, ligger ett tag som en ödla i solskenet och vilar sig.

-till sist kan vi konstatera att vi nått den slingriga promenadens slut och kan övergå till störningarna. N.s promenadkäpp har lämnat spår efter sig i sanden och gruset, hans ord i hennes tankar; sådana spår som en eftervärld anstränger sig att uttolka och som möjligen med rytm och precision letade sig in i H v Druiskowitz sinnen och slog rot. Man kunde i sådana fall förmoda att promenaden, att själva rytmen i ord och steg förlossar en tanke och att det sannerligen var mer än bara en vanlig promenad.

Peter Handberg, Promenad med störningar

I walk my paths in Stockholm in Hallen. I walk my paths in Stockholm in Paris. I walk my paths in Paris in London. I walk my paths in London in Oviksfjällen. I walk my paths in Oviksfjällen in Trollhättan. I walk my paths in Trollhättan in Stockholm. I walk my paths in Berthélèville in Buenos Aires. I walk my paths in Gröndal in San Francisco. I walk my paths in Trondheim in New York and I am in danger. I walk my paths in Vänersborg in Beijing. I walk my paths in Vaplan in Tokyo. I walk my paths in Tokyo in Dals Långed. I walk in Chiang Mai and get lost in Södermalm walking the Chiang Mai path. I walk away. I walk alone. I walk in company. I walk in circles.  I do not get lost in Chiang Mai. I walk in Rome by the river. I walk in woods and get lost. I walk in opposite direction. I crosswalk another walk with a new walk. I walk every day.

Robotens Vägar  O#X The Inexorable 2004-2010.  The robot is a sculpture going it’s own ways, a sculpture going out of my controle. The robots movements at Gotlands Art Museum, sept 2006:

 ”dérive”

Ett tidigt projekt som situationisterna ägnade sig åt kallades ”dérive”, vilket kan översättas med driva. Detta innebär att man vandrar omkring i stadslandskapet för att se hur de olika stadsmiljöerna påverkar sinnesstämningar och känsloliv. Dérive innebär att stänga av de viljestyrda processerna och släppa fram ett lekfullt och konstruktivt beteende. Under vandringarna talade man med varandra om hur man upplevde olika saker och de blev på så sätt också ett instrument för att analysera sig själv. Ur detta utvecklades en teori om psykogeografi, det vill säga hur fysiska miljöer påverkar oss känslomässigt. Situationisterna menade att den modernistiska stadsplaneringen och arkitekturen bara bidrar till ett samhälle där människor blir allt mer isolerade. Den moderna staden reduceras till att bli en kuliss för konsumtion.

Psykogeografi. Under vandringarna talade vi med varandra om hur vi upplevde olika saker och de blev på så sätt också ett instrument för att analysera oss själva.

Buenos Aires 2006

Paris 2007, stipendiat på Cité des Artes, Paris.

nästa dag

när jag gick en annan promenad

var det helt annorlunda

kjolens fåll fastnade

i kängornas knäppning

jag lade krokben för mig själv

kjolens svajj var fint

men kjolens längd mot kängorna

fungerade inte bra

när jag tog ut stegen

och gick min egen väg

måste jag hela tiden stanna

och lyfta kjolen

ur kängornas grepp

för att inte ramla

rakt fram

med näsan

i gatan

Att gå vilse: utanför femte ringleden i Beijing 2007

Peking har en cirkulär indelning där gränserna utgörs av ringleder som styr trafiken. Den Himmelska Fridens Torg ligger i centrum av den innersta cirkeln.

Inom det två innersta cirklarnas sfärer är det förbjudet att elda med kol. Utanför ringled nr 2 ligger koksdimman tät och grå. Jag bor i en konstnärsby utanför ringled nr 5, utanför den yttersta ringleden. Vintern är kall såsom de flesta vintrar är i detta klimat. Konstnärsområdet är uppbyggt av enkla tvåvåningshus med en ateljé och ett litet kök och ett eller ett par sovrum, likt mycket enkelt ihopsnickrade radhus. En eldare patrullerar under nätterna och lägger på koks i pannorna. Mellan eldarens turer hinner kolen brinna ut och genast blir det kyligt och sedan allt kallare för att efter eldarens besök hastigt blossa upp i hetta som gör de små rummen närmast outhärdliga att vara i. Koksets os sipprar in mellan springor i golv och väggar. Min astma blir allt svårare, efter några dagar får jag feber och snart har omständigheterna gjort att jag utvecklat en svår lunginflammation. En homeopatisk läkare tillkallas och jag får märkliga behandlingar, bland annat får jag ligga i entimmasintervall med heta koppar fastsugna på min rygg. Efter behandlingarna är jag yr och snurrig men lungorna gör lika ont som före behandlingen. Jag stapplar långsamt omkring i den stora staden på dagarna, deltar i en stor konstbiennal som huserar på ett konstuniversitet, därav vistelsen i Peking. Två mattor är mitt bidrag till kosntbiennalen: en camouflagemönstrad ryamatta med en robotboll fäst vid sig likt ett foster eller en bomb och en kretskortmönstrad matta, båda i format som överensstämmer med bönemattor eller yogamattor. Jag försöker orka se mig omkring, besöker stadens olika delar och sevärdheter, gör en utflykt till kinesiska muren och kan äntligen andas någorlunda frisk luft, sitter vid muren och ser ut över ett underskönt landskap och drar in så mycket luft mina lungor förmår att härbergera, men jag är så trött att jag inte orkar delta i promenaden på muren som jag längtat så efter. Jag sitter och ser efter mina kollegor som vandrar iväg och jag kippar efter andan. På kvällen i mörkret efter utflykten ska jag ta en taxi till min boplats utanför femte ringleden. På en karta pekar jag för taxichauffören vart jag ska, vi kan inte förstå varandra. Han kör och han kör. Han kör ut från stadens ljus, ut i mörkret, ut i det nattsvarta mörkret. Han vänder sig om efter långt om länge och ställer en fråga till mig på kinesiska. Jag förstår att han undrar vart han ska köra, hur han ska köra. Jag tar fram kartan igen men han viftar ilsket bort den. Han vet inte hur han ska hitta, han vet inte vart jag ska. Jag upprepar namnet på konstnärsområdet men han förstår inte och tycks inte vilja förstå.

Jag är mitt ute i ingenstans i kolmörker omgiven av 20-gradig kyla, jag har lunginflammation och orkar med nöd andas och jag kan inte göra mig förstådd.

Efter många misslyckade försök att få kontakt via min mobiltelefon med mannen som hyrt ut boendet till mig, får till slut tag på honom. Han talar engelska och kinesiska. Jag överlämnar telefonen till den arga taxichauffören och min hyresvärd lotsar chauffören på rätt väg. Resan tar mer än två timmar och under denna tid hinner jag konstatera att detta kan vara bli min sista stund på jorden i livet. Ingen rädsla finns där, bara trötthet och en lätt vanmakt. 

 

Kartlav

På mina vandringar i Oviksfjällen följer jag kartlavens vägar. Kartlav (Rhizocarpon geographicum), är en art bland lavar som växer på stenar och klippor i bergiga områden med låga halter av luftföroreningar. Varje lav består av en platt fläck i gul till olivgrön färg med svart ytterkant av apothecier (fruktkroppar) och/eller sporer. Apotecierna är svarta och kantiga och sitter insänkta mellan bålens rutor, vilket ger ”fläckar” som kan växa intill varandra. Detta ger ett kartliknande utseende där de svarta kanterna ser ut som gränser.

Som många andra lavar har kartlaven extremt långsam tillväxt. Beroende på växtplats växer den 0,25 – 0,6 mm per år, radiellt utåt. En kartlav kan ha en ålder av 1000 år eller mer.

I ett experiment placerades kartlav i en kapsel och skickats ut i rymden med en rysk Sojuzraket den 31 maj 2005. Kapseln öppnades och exponerades för rymden under närmare 15 dagar innan den kom tillbaka till jorden. Laven visade minimala förändringar eller skador. Färger kan framställas ur lavar och mossor.

Notering På drift i San Francisco 2009

Spårvagnsresan går upp i backarna, uppåt där man har vy över bukten och vattnet, genom stadens kontorscentrum och tjusiga hotell in genom slummiga kvarter, vidare till universitetsområdet och lummiga idylliska områden. Ashbury Heights. Den går runt spårvagnen, den skramlar runt i makligt tempo och vid ett områden med restauranger och utekafeér och småbutiker hoppar vi av, går in i en skivbutik som verkar vara kvar i 70-talet. Frågar efter bra restauranger, trevliga ställen och får många tips som vi följer. Utan karta bara på måfå och med känslan som ledtråd fortsätter vi. Vi rör oss vidare genom staden, äter lite mat, pratar med människor vi möter, ser en utställning, går in i bokaffärer.

Hüzün (arabiska)

sorg, melankoli, svårmod fortplantad bland mångfalden av människor som en vind över havet.

Jag vandrar i Istanbul 2011, staden där Europa och Asien möts och jag tänker på mina vandringar i Jämtland. Existerar det jämtländska svårmodet i form av lappsjuka som en vind över den glest befolkade fjällnaturen likt hüzün över havet mellan Europa och Asien?

Abrash

ett turkiskt ord som betyder brokig. Abrash visar sig som en typ av färgförändring eller nyansskillnad i färgen på ett eller flera område i luggen på handknutna orientaliska nomadmattor. Uppkommer då man färgar nytt garn till en matta då infärgningen inte träffar helt rätt i den ursprungliga nyansen på garnet.

Hamish Fulton 

Group walk Repetetive Walk/ gruppvandring vid Slussen den 20 januari 2012.

Vi möts utanför Blå Bodarna strax för kl 15 mitt i eftermiddagens fredagstrafik. Vi är en samling varmt klädda personer med gåvänliga grova skor och mössor nerdragna som anmält intresse att delta i konstnären Hamish Fultons gruppvandring. Det är minus tre grader.

Hamish hänvisar oss att dela upp oss i två grupperingar uppradade mitt emot varandra, på motsatta sidor av platsen och vi ska inta varannan betongplatterad. Riktade mot platsens centrum står vi på horisontell linje mitt emot varandra, 20 personer på var sida om den öppna platsen. Vi får inte tala, inte använda våra mobiltelefoner. Vi instrueras att gå fram och tillbaka längs vår egen betongplatterad i vår egen takt under en timma. Alla startar på en visselpipas signal, kl 15.15. Alla går i sin egen takt längs sin egen linje fram och tillbaka och ska sluta på en andra visselpipesignal 60 minuter senare kl 16.15.

Jag går mitt emot AnnSofi Sidén, bredvid Dan Wolgers, mitt emot Ingegerd Råman, bredvid en man jag inte vet vem det är. Mitt emot, bredvid, före, efter beroende på hur hastigheten koordineras mellan oss. Nästan alla deltagare känner jag eller känner igen: mest konstnärer. Vi är koreograferade. Efter ca 10 minuter börjar jag räkna mina steg. Det sker när jag hittat min hastighet.

Dan Wolgers och jag har samma hastighet de första minuterna, sedan sackar han efter. AnnSofi Sidén går med lägre hastighet och vevar starkt med armarna. Dan Wolgers knäpper upp jackan och tar av sig mössan efter en stund. Han ökar hastigheten och går förbi mig. Jag går i jämn takt med jämn värme. Min hastighet är vilsam, jag är autogående utan ansträngning. Jag ser klockan ovanför hissen vid Slussen i ena riktningen och varje korsande över platsen är för mig 39 steg. Jag gör tre korsanden på en minut. 3x60x39 steg. Huvudräkning. Det innebär att jag under denna timma går 7020 steg. Många tankar börjar, växer och fejdar iväg. Jag räknar. När passerande människor korsar platsen där vandringen utspelar sig väjer vi och släpper fram men vi svarar inte på frågar. Enligt instruktionerna.

Hamish blåser efter en timma andra gången i visselpipan och alla stannar på platsen där de det ögonblicket befinner sig. Allt är som en fryst rörelse i ca en minut, varefter alla tycks börja röra sig och prata med varandra samtidigt. AnnSofi säjer till mig: Du gick fort, jag hade koll på mig via din hastighet. Jag frågar henne hur många steg hon tog för att korsa platsen men det vet hon inte. Hon hade ägnat sig åt att räkna räcken, stolpar och passerande bilar runt platsen.

Vi hade båda tänkt på fängelserastgård. Självklart har jag tänkt på livets återkommande rutiner och på hur vi stundtals slår följe med någon, sedan kör om eller stannar upp, hur vi relaterar våra rörelser till dem som rör sig närmast men samtidigt håller kollen på rytmen längre bort. Symboliskt. Jag tänker också att Hamish ger oss de här tankarna, de är oundvikliga. AnnSofi och jag pratar också om hur människorna som inte deltog men korsade vår väg tycktes röra sig med samma hastighet och upprepning, att skillnaden mellan oss och de andra inte fanns. Skillnaden mellan vardagens upprepningar och den konstruerade situationens upprepning försvann eller den konstruerade situationen kanske fick oss att se vardagen med symbolisk distans…

Deltagarna står en stund i små grupper som upplöses när folk lämnar Slussen i olika riktningar. Jag går fram till Hamish och säjer Thank You och han svarar leende Thank You for your participation. Mörkret har sänkts över Slussen och jag går mot Medborgarplatsen.

 

 

Trondheim Walks 2013 – 2014

To read Thomas Bernhard demands an active reader – you need to read as if it was your text and furthermore, you need to use your own voice, even if silent. The experience is rather one of talking then of reading, it´s a physical experience. It reminds of walking – the energetic and coordinated movements and the pure joy of it. These aspects of reading Bernhard are at the core of the project Library of the Evil Spirit.

The process of translation of texts is used as a form of close reading and appropriation. Fragments of texts, letters and words, extracts from Bernhard´s Walking (1971) form new texts – the way of reading is closely linked to writing, to the voice and the physicality of the body. Walking in Rome, following Bernhard´s tracks, and in Trondheim, form patterns and new tracks, which result in maps that become the backdrop for on going conversation with Thomas Bernhard. The physical aspect of the process includes the room where the writing and reading takes place – in a black and white analogue photograph (another physicality) a selfportrait (not a so called ”selfie”) in my room during an intense workingperiod, on the hillside in Trondheim, overlooking the city and the bay.

My twenty seven days in Trondheim are structured and presented following the concept of Frost (1963), Bernhard´s first novel, in twenty seven diary notes, a new title in the library. Daily walks to and from the studio at Kunsthall Trondheim are repetetive walks becoming drawings on transparent paper, additional blindwalks meaning walks without a goal or a target are interpreted as blind-paintings with lemon instead of ink, lemon visualized and developed after being heated up. The drawings form uncertain, unclear mappings over a period of days filled with walking-reading-translating-writing-drawing. Inbetween fiction and reality, inbetween cities, inbetween two rooms and inbetween Thomas Bernhard and me. Leading forward to Corrections.

Vandringar: Tolkningsföreträde 2015

Jag återkommer till Hallen i Åre kommun i Jämtland, en plats som är en del av min fars historia, inbjuden att delta i ett konstprojekt om glesbygd, lokal förankring, ursprung och konst.

Jag närmar mig uppgiften med att vandra och inbjuder till en gruppvandring, från Hallen till Gärdsta längs Storsjöns strand. Sträckan är ca 13 km. Vandringen har ett mål. Alla som deltar kan gå i sin egen takt, i sällskap eller ensam. Vi går alla samma vägsträcka och vi har samma mål: Gärdsta och Marby kyrka och det före detta Missionshuset som nu kallas Visionshuset. I Gärdsta serveras soppa och smörgås. Hembygdsföreningen lagar mat för vandrarna.

Med vandringen som en metod vill jag väva ihop (eller som i Hallen där jag knyter ihop alla olika trådar) mina egna erfarenheter från tid till tid, eftersom genomlevd tid och erfarenhet alltid är viktig i mitt sätt att arbeta. Mina erfarenheter i möte med andras erfarenheter av att leva här nu. Andras historia och andras nu, här i Hallen. Praktiskt och konkret knyts en kollektiv matta, en ryamatta som en kartmatta. Hallenmattan som växer fram har kopplingar till Marbymattans historia. Marbymattan som funnits i Hallen-Gärdsta i århundranden har nu fått en alldeles speciell plats i mitt arbete via sin anknytning till Istanbul och Turkiet, den kopia av Marbymattan som jag lånat in för att under sommaren  finnas utställd i Gärdsta. Enligt forskning härstammar Marbymattan från 1400-talets Anatolien och är den bäst bevarade mattan i världen i sitt slag. En teori om mattans väg till Jämtland är att den kommit med en pilgrimsvandrare på väg från Mellersta Östern till Trondheim och Nidarosdomen. Pilgrimsleden passerar Marby och Hallen. Vandraren fick husrum i Marby och skänkte mattan till kyrkan.

Hazelius gjorde på 1800-talet en inventering av konstskatter i Sverige. Han hittade Marbymattan i Hallens kyrka, där den låg som altarduk i kyrkans kor. Efter förhandlingar köpte Hazelius mattan för Svenska statens räkning och tog den med till uppsamlingen av konst i Stockholm. Ur denna inventering och samling byggdes Skansen. Efterforskningarnas resultat visade mattans unika och kulturella värde och den ingår sedan dess i Historiska museets samlingar. Som ett av museets viktiga objekt är den placerad i en specialbyggd glasmonter med anpassad luftfuktighet, ljus och larm.

Vandringen är planerad, tidsbestämd och råkar sammanfalla med dåligt väder. Gruppen som samlats för att delta i vandringen är varken stor eller liten. Regnet är ymnigt och visar inte tecken på att avta. Vi är ett flertal men den ena efter den andra avviker redan vid samlingen, de sätter sig i sina bilar. Gruppvandringen decimeras till två vandrare, jag och min syster. Vandringen blir ett långt blött samtal om två systrars avvikande minnen från samma tid och samma familj och samma platser.

Framme i Marby och församlingshemmet väntar de uteblivna vandrarna och en mängd andra intresserade från bygden. Runt en brasa i öppen spis äter vi soppa och diskussionerna som kretsar runt Marbymattans härkomst om historieskrivning och makt blir animerade. Glesbygd ställs mot storstad. Starka röster hävdar att Marbymattan ägs av en släkt i Hallen och att den inte alls är anatolisk utan gammal sameslöjd. Familjen som hävdar mattans äganderätt har själva knutit ett tjugotal ryakopior i samma färger med samma mönster men grovt genomförda knut för knut i vävd botten enligt den folkliga skandinaviska ryakulturen.

Roma Walks 2013-2017

Moonwalk Rome

2016 following the moon backwords: klawnoom

Tankegångar  Walks & Thoughts 2014-2015