Huset i skogen

Skogen är tät av granar och tallar, av träd som verkar ha vuxit länge. Den här skogen har inte gallrats eller tuktats av mänskliga viljor, den har lämnats åt sitt eget öde och en utveckling styrd av väder och vind. Knappt urskiljs en byggnad bland träden, först diffust men snart allt tydligare. Byggnaden är lätt att missa, att inte uppfatta i skogens lugna grönska och dova ljus. Ett hus framkallas.

Huset måste vara tomt, förfallet tyder på att det har stått tomt en lång tid, många år, men det lyser ändå svagt i fönstren och det ljusskenet gör huset synligt. Antingen lyser det inifrån eller också reflekterar glasrutornas ytor ett återsken, kanske från den molniga himlens underliggande solljus som får skogens trädstammar runt huset att silvrigt återkasta ljuset, formerande gläntor mellan trädens grupperingar. Gläntorna kan uppfattas som små blänkande sjöar. På liknande sätt är det med de ljud som tycks komma från huset: sorl som kan vara en mix av röster och kroppar, möbler som skrapar mot golv, människobrus. Allt tycks komma från det övergivna huset, dämpat och sammanblandat med skogens alla ljud på ett sätt som gör att det ena inte går att särskilja från det andra och det hela härleds av ljusets återsken till huset mitt i skogen. Allt är här eller inte.

Marken sluttar, husets entrésida är två våningar högt och motsatta långsidan har tre våningar. Huset vilar mot sluttningen som vetter mot en något mer öppen vy genom skog. Grus knastrar runt huset när någon närmar sig entrédörren.

Om husets interiörer finns kvar så lever de i skogens minne från rum till rum genom de tre våningarna. Trakten är övergiven, avfolkad.

Från skogens perspektiv finns ingen öppen vy, inget synligt hus i skogens sluttning. Skogen är skog men i skogens djup existerar huset. Dörren nås via en upphöjd plattform av granit, ett trappsteg från den grusade gångstigen som omger byggnaden och leder fram till ingången. Dörren har en blästrad halvgrumlig kvadratisk fönsterruta i ansiktshöjd.  En igelkott och två ekorrar kilar iväg, undan och bort. Småfåglar flaxar iväg. Jag är i skogen, jag ser huset, jag närmar mig och jag öppnar dörren och minns hur allt ska se ut, lukta, låta här inne, men ingenting av allt det som var kan finnas kvar även om igelkotten, ekorrarna, småfåglarna är här, då som nu.

Innanför denna dörr passeras en första kvadratisk förstuga och väl genom ännu en dörr finns entréhallen. Hallen är ett välkomnande kapprum med en centralt murad stor öppet spis varöver ett uppstoppat tolvtaggat älghuvud tronar. Golvet är rutigt av stenplattor i olika nyanser. Från hallen leder dörrar åt husets olika håll. Första dörren till vänster, med blicken riktad mot älghuvudet och entrédörren i ryggen, leder till kontoret, andra och tredje dörren medsols – dessa båda dörrar på var sin sida om den öppna spisen och älghuvudet, leder till matsalen och sällskapsrummet som i sin tur leder vidare till musikrum och spelrum. Fjärde dörren från hallen är kökets dörr och går förstås till köksavdelningen med serveringsrummet som mellanled vidare till matsalen med svängdörren och dess runda klara fönsterruta. Femte dörren leder ned till källaren och därnere finns tvättstuga, koksrum med värmepanna och koksförråd, maskinrummet, matförråd, frysbox och drickkällare. Slutligen återstår den sjätte och sista dörren som föbinder älghallen till en annan hall, trapphallen med trappan upp till de tolv sovrummen och de två toaletterna med badrum som ska serva alla sovrummens boende.

Nu står jag här innanför entrédörren, jag stannar till i förstugan innan jag går vidare väl medveten om att allt är annorlunda nu när jag efter många år kommer tillbaka.

I skogen hör jag redan på stort avstånd utstickande ljud, långt innan jag har skymtat huset. En sorlande ljudmassa når mig inne bland trädstammarna. När jag går genom den täta skogen ned i sluttningen och passerar skogsterassen som en gång gjordes till uteservering, och när jag närmar mig entrédörren går det inte att ta miste på att det som hörs är ljudet från människor inifrån i huset: jag hör ljuden från ett hus fyllt med folk. Dörrhandtaget i handflatan välkomnar med igenkännig. Huden i handen minns handtaget. Alla sinnen möts av igenkänning. Hallen är här med öppna spisen och älghuvudet. Mormors päls hänger på sin plats. Allt är sig likt och ändå är det olikt. Det vibrerar och dallrar från de sex stängda dörrarna, ljus, ljud och dofter sipprar genom dörrspringorna. Jag vet att jag måste öppna alla dörrarna, den ena efter den andra.

Dörr efter dörr öppnar jag och möts om igen av samma sak. Alla rum är bibliotek, även köket och badrummen. Rummen är fyllda av bokhyllor från golv till tak. Härinne är det dunkelt. I varje rum står enkla träbord med stolar och runt borden sitter människor. Likadant i rum efter rum, här är människor och böcker. Böcker i hyllorna, böcker i högar på borden, böcker i människors händer. Böcker på golven. Böcker överallt. Böcker och manuskript. Människorna sitter runt borden och samtalar, läser, högläser, människor hanterar böcker, allt i ett rökdis, allt i ett ljuddis från musik som kanske kan härledas till en stor jukebox i ett av de inre rummen som fortsätter från matsalen. Jag känner inte igen mig.

De dricker, människorna dricker i ett dis av otydlighet. En blandning av ljud och ljusrörelser böljar fram och åter mellan rummen och mitt i allt detta urskiljer jag en bekant gestalt som stapplar fram böjd och tungt ostadig i kroppen med en leende mun och simmig oklar blick. Det är Nisse. Att Nisse är här, att han lever är ett under för han måste vara mycket gammal. För gammal. Alla andra som levt i det här huset är döda eller utflyttade. Husets och människornas liv och leverne i huset slutade efter en konkurs och sedan människorna flyttat och sedan dött eller dött där och då i huset, har det stått tomt och övergivet.

Jag närmar mig Nisse, jag påkallar hans uppmärksamhet och hans blick lyser upp, en liten gnista tänds. Han känner igen mig! Han föser mig med sig, till det lilla rummet innanför köket, undantagsrummet som var de anställda köksflickornas pausrum en gång i tiden. Han ber mig sitta ner och förklarar att han bara kan sitta en liten stund, han behövs hela tiden därute för att undanröja att kaos eskalerar eftersom allt är löst därute. Han hinner inte förklara vad han menar med det men han berättar att varje rum finns, allt är kvar, att jag kan skapa en ordning om jag tar mig igenom ett rum i taget – om jag bara börjar, sätter igång,  så kommer det att visa sig hur jag ska gå vidare. I hast meddelar han så innan han måste överlämna helheten till mig att jag kan hitta Gunvor någonstans i huset och att hon kan hjälpa mig på traven, men bara om jag startar nu annars kan det vara för sent. Snart är det för sent. Gunvor är på god väg ur tiden, säger Nisse. Men Gunvor kan inte leva, det är omöjligt invänder jag. Jo, Nisse upprepar att jag kan hitta henne.

Där lämnar Nisse mig vid bordet i undantagsrummet innanför köket. Med ett hus fullt av rum fyllda med böcker, befolkat med människor i ett dis av rök och ljudet från en jukebox. Mitt i skogen i världen.

Ensam sitter jag kvar och ser vad jag inte sett när Nisse nyss satt mitt emot mig; att det på bordet ligger ett pappersark, en sax och härva med röd tråd. På pappersarket är en figur upptecknad med tydliga konturer, en naken människa. Runt figuren är en rad färglagda klädesplagg utplacerade, alla omgivna av vita fyrkantiga flikar. En klippdocka med fyra uppsättningar klädesplagg.

Jag börjar klippa ut först figuren, sedan kläderna alltmedan tankarna vindlar i en härva av möjliga riktningar med knutar och missledningar varvat med öppningar, allt i ett enda trassel som kräver utredning, verktyg, beräkning, plan, tid.

Den röda tråden:

Klippdockan – Den

Källaren – Kläder

Bottenplan – Vi

Övervåningen – De

Rummen – Där

Tapeterna – Vägar

Garaget – Bil

Drömmen – Mark

Vägvisaren – Flykt

Balkongen – Hopp

Men vem är Mimo? Mimo är inte bortglömd även om Mimo inte hör hemma någonstans. Går det att lita på Mimo? Vi har inte setts eller hörts sedan vi skiljdes på Fiumicino Aeroporto Roma.