Försök till en poetik

Poetik Skiss 1.  11.01.11 – 12.01.02

Konsten utgår från nödvändighet och nyfikenhet. Drivkraften finns i omvärlden, i det föränderliga vardagslivet, i att försöka förstå vår tid; yttringar i och utanför verkligheten, skeenden i omvärlden, effekter av utvecklingen, hur tankar och världsbild påverkas.

En idé växer fram och utvecklas rhizomatiskt. Ofta enskild, lika ofta i utbyte och samarbete. Beroende på konceptet kan processen inbegripa interdisciplinära samarbeten och utom-disciplinära metoder och lösningar.

Gestaltningen /artikulationen förbereds i en vibration av oro, spontana, oreflekterade och irrationella faser. I enskildhet, i samarbeten, prövningar och tankeutbyten, alltid i sitt specifika sammanhang.  Processen utvecklas mellan ytterligheter, mellan möjlighet och hopplöshet, affekt och tanke, språk och tystnad, lust och problemlösning, uppgivenhet och försök, evalueringar och nya försök.

Några begrepp som mitt försök till en poetik utgår ifrån:

Absorptionen. Med absorption menar Charles Bernstein att fängslas, att fullständigt uppslukas. Drömmeriet är en intensifiering av uppmärksamhet. Idén om absorptionen är förbunden med dagdrömmandet, som i 1900-talspoetiken från Proust till surrealismen.

Meningen. Meningen är inte ett skal som man kan avlägsna eller en börda som kan kastas bort. Former kan inte skiljas från sina betydelser. Allt skapas i en social och historisk process. När en gestaltning/en manifestation tilkommer i världen träder den in i en politisk rymd.

Immanens. Att omfatta och att omfattas. Deleuze och Guattari använder ordet immanens när de definierar begreppet koncept.

Antinomier. Motsägelser. Med vårt förnuft gör vi anspråk på insikter vi inte kan ha.

Det sublima – det man inte kan nå kunskap om. Det ouppnåeliga är det man inte kan nå kunskap om. Det man bara kan närma sig via det estetiska.

Misnomers. Olämpliga namn, som ger uttryck för ett fel och visar upp en orätt.

Fenomenologin utgår från Kants teorier om tingens fenomen så som de framträder. M.Merleau-Ponty. Världen är redan där före reflekterandet startar. (The world is already there before reflection begins.)

I konsten reflekteras akten att bearbeta sanningen till varande. Konsten är försök. (Philosophy is not the reflection of a pre-existing truth, but, like art, the act of bringing, truth into being.)

Abeyance – ovisshetstillstånd.

Gränser. Man vet var gränserna går när det kommer till tinget i sig.

Regler. Tänk det motsatta när det är möjligt och även när det inte är det. I konsten ställs frågan: vems regler?

Den politiska gemenskapen är en gemenskap av världar av gemenskap vilka utgör subjektivationsintervall: intervall konstruerade mellan identiteter, mellan orter och platser. Den politiska sam-varon är en mellan-varo: mellan identiteter, mellan världar. (Jaques Rancière, La Mésantante)

Exempel:Ingen ringer innan det smäller.

Tiden kan ordnas in i scheman och mönster under längre perioder av systematiserad aktivitet. Med regelbundenhet. Bryts alltid vid olika punkter för granskning och reflektion. Avbrott, uppföljning, omstart. Outtröttligt. Dagar och nätter segar sig fram.

Drömmar uppenbaras, såsom drömmen om den flygande mattan. Drömmen om att flyga iväg, att sväva ovanför, att få översikt från nya perspektiv.

Knytandet av en matta har lång historia. (Hantverk och ny teknologi = innovationer.) Tråden, knuten, handen, färger, former, mönster, rationaliseringar, tekniska lösningar…mattan kan vara platsen/rummet för värme, skönhet, tillbedjan, träning, integritet, kommunikation.

En dag, ett nu, är den sista stunden och den första som samtidigt är förbi. Kanske ska den inte överlämnas till mitt emellan intensitet och seghet – risken att fastna i stum dumhet är övervägande. Rörelse är risktagande. Förändring är i första skede oprövad. Varje steg är nytt och osäkert. I instängda situationer och i omöjliga lägen är drömmen den oantastliga och enda vägen. Den flygande mattan är en dröm. Liggandes på mattan med fingrar som letar och känner mellan tätknutna trådar i färger, djupt in i andra händers arbete och knutpunkter, upplöses tyngdlagen och mattan leviterar. Den rör sig.

Lilla Iris är nio månader och ligger på mage bland kuddar på en matta invid en bokhylla. Hon sträcker sig efter böckerna greppar tag i den ena boken efter den andra, lyfter, vrider, bläddrar, känner på bladen, knögglar ihop sidorna, smakar på boken, lägger boken platt mot ansiktet och snusar på den, biter i bokens pärm. Slänger boken ifrån sig, greppar efter den igen. Hon griper tag i mattans frans och skrattar med små utrop. Hon vrider kroppen, drar upp ett knä, häver sig upp och förflyttar kroppen. Iris flyger.

Tid omvandlar och smälter förbi. Förfrusna stagnerade skeenden som fastnat i vad som blev omöjligt, det svåra som kapitulerade och stelnade i orörd form, löses upp och övergår i något annat som flyter. Och rinner in i alla springor, bildar pölar, gölar och fuktskador eller ornament av spår. Skador eller ornament det beror på hur man ser, från vilket perspektiv avläsningen görs om den alls sker. Droppstensgrottan till exempel kan vara dold i tusentals år för att en dag betittas och analyseras efter att ha varit osynlig ända från droppandets start. Allt som glöms bort, allt som ignoreras är förlorad information, missade chanser till avläsning av den tid som står till buds. Men inte meningslöst. Spåren av allt finns. Hur missat, misslyckat, glömt eller gömt ett konstverk än kan tyckas vara. Felstegen ger tydligast spår eftersom de trampar utanför. Vid sidan av det utstakade.

Ju fler nivåer som får plats att berättas desto djupare mångfasetterat tecknas tiden. Ju fler röster som berättar desto vidare rikare historieskrivning. Allt finns kvar och allt berättar, om rösterna är hörbara, om berättelserna tar plats.

Fantasi och verklighet. Framtid och historia. Realiteter. Fasor. Omöjligheter och drömmar. Felsteg och orättvisor. Lön för möda fixeras och fryser inne.

Det droppar, droppar, rinner och ändrar form. Tiden smälter, porlar, rinner, forsar. Blandar strömmar, spårar rännor, flyter samman. Kartorna skrivs om, kontinenter nyformas, gränser tecknar sig. Våtmarkerna formar konturer mellan fastland och flytande materia. Jordens plattor förflyttar sig, förskjuts.

Kartor – > Scheman – > Kretskort – >Ritningar – > Ordningar – > Mönstringar

Anden har släppts ur flaskan. Ett spöke eller en ängel sprider osäkerhet.

 

Finns det gränser? I så fall, var går gränsen i den digitala kommunikationen? Överträdelse av gränser medför ibland straff. Överenskommelser är godtyckliga.

Den man som penetrerar en kvinna utan hennes medtycke gör sig skyldig till våldtäkt. Den kvinna som penetrerar en man mot hans medtycke gör sig skyldig. Och den man som penetrerar en man mot hans medtycke gör sig skyldig. Till våldtäkt. Den som penetrerar ett barn gör sig skyldig. Samtycke? Den som penetrerar en annan med den andres samtycke efter maktutövning och manövrerande knep gör sig skyldig. De som penetrerar varandra med samtycke är inte skyldiga. Men den som tröttnar på den andre och lämnar ömsesidigheten utan samtycke gör sig skyldig till svek. Den som lämnar krossar förtroenden och tillit. Eller är det att ta ansvar? Ärlighet? Ömsesidighetens jämlikhet förbyts i maktutövningens ojämlikhet. Hämnd slår tillbaka mot maktutövning men spränger åt alla håll. De som slår ihjäl varandra dör. Den som vägrar döda på order blir straffad och kan bli dödad beroende på vilka regler som är auktoriserade av lagen. Lagens ordning kan ändras. Nya plattformar stakas ut, marken planas och gränser spåras runt och upp och ner och över och under. Kartblad omritas, över landskap i naturområden och tvärs genom tätbebyggda stadslandskap. Regioner och länder markerade med gränser flyttas runt och isärtvingade delar omplaceras. Pusselbitar utskurna trögar motståndstungt och skevar i friformsytor när de missanpassas fellagda. Omformas med våld för att passa i pusslet. Gränser förflyttas.

Alla är främlingar. Färger skorrar när de möter fel klang. Slöjor färgas med flytande övergångar formade efter underlaget, luftfuktigheten, temperaturen, kemiska sammansättningar. Surhetsgraden. Smaken. Den varierande smaken. Varför så bittert? Vem vill uppleva bitterhet? Bitterheten kan jämnas ut med tiden, eller inte. Slöjorna draperar, skymmer sikten, döljer för omvärlden, bevarar, markerar tillhörighet, skriker dämpad underdånighet. Skyddar och konserverar. Kommer undan. Gömmer sig för tidens flodvåg. Bitterhet har alltid sin orsak. Följ den bittra stanken och finn fem fel.

En liten salt tår rinner från ögonvrån ner i mungipan. Den är en droppe i havet.

De skarpa färgerna löses upp och blandas med varandra. Särdragen bleks av mixningen. Först blir det sött, sedan grått, beige, brunt. Det aldrig förut skådade glider förbi, klanger och lyster passerar. Tonar ut. Till slut blandas allt till vitt eller svart. Färglöst finns inte. Skönhet består av alla färger.

Blötan torkar in, grus knastrar mot asfalt. Barmark är fast mark under fötterna. Rörelser blir mjukare, avkopplade kroppar mindre självfixerade. Blickar möts. Tills allt på nytt stelnar och förfryser i ett återfall. Låsningen knyter sig och går i baklås. Svart-vitt, bara kontraster, inga mellantoner, inga valörer.

Snövidder på kalfjället bakom Tioknippen. Svärtan i nattens djup när strömmen har gått efter gråjolmiga mellanlägen. Gränsernas förbindelser stakas ut. Projekteras efter kalkyler om hot. En kriskonsult tillkallas och meddelar: Du kommer att bli uppringd till detta telefonnummer ca 30 minuter före varje sprängning. Önskar du bli meddelad på annat vis tryck 2 och avsluta med fyrkant.

Billig arbetskraft jobbar alla timmar dygnet runt, också barn arbetar. Nya förbindelser länkas och ännu fler sömmar sammanfogar tygdelar till klädesplagg. Många gör sina sysslor på trånga utrymmen under pressade scheman för låg betalning.

Andra köper billiga produkter i stort urval. Några tjänar stor vinst på sitt geniala entreprenörskap. De som lider finns inte med på blindkartan. Inga säkerhetsnålar.

Efter senaste sprängning är all kommunikation bruten. Inte ens det mobila nätverket fungerar. Det gäller att klara sig själv. När telefonen väl ringer är ingen där. Att äta glasskärvor utan att blöda, innebär bara en väntan på att inre blödningar ska förgöra djupare inifrån. Vassa skärvor bör undvikas.

Fastighetskontoret inspekterar omkringliggande bebyggelse före och efter sprängning.

TeleFrance2, 9 feb, 2011, 11 rue Constance i Paris. Apostrophe retrospective från 70-talet spelar upp ett kultursamtal under inflytande av mycket vin och cigaretter. Dimman tätnar, samtalet intensifieras, vinflaskor töms. Det slutar i gräl, slagsmål mellan Bernard Pivot, Serge Gainsbourg, Solsjenitsyn …

Nya kartor, ritningar och kretskort. Framsteg låter sig inte hejdas. Disruptiva innovationer.

Dysrafi-felsömnad, dysfunktionell funktion mellan embryonala delar.

Raf=söm.     Dysrhaphia=ofullständig tillslutning av den primära nervkanalen.

Rapsodi=sammanfogade (ihopsydda) sånger, reciterad episk poesi.

Prosodi= ett språks ljudegenskaper. Dessa kan delas upp i intonation, rytm och dynamik. Prosodi handlar om ljudenheters ljudegenskaper i förhållande till varandra. En ljudenhets prosodiska egenskaper kan yttra sig på stavelse-, ord-, fras- eller satsnivå. Prosodi avser ljud som kan produceras med munnen men som inte är ord eller meningar i deras vanliga betydelse. Prosodi syftar på vår förmåga att variera talet med hjälp av intonation, melodi, styrka och ironi.

Parodi= vi vet, vi vet

Sari är ett klädesplagg, ett tygstycke i siden minst 5,5 meter långt (standardlängd) med mönsterborder längs med tygets längd och en symfoni av mönster som blommar ut över den del av tyglängden som hänger över axeln. Mönstret kan vara tryckt, målat, broderat, pärlbroderat. Blommor och förgyllning är vanligt. Sarin bärs med en blus och en underkjol.

Vad är svårt?  Det som avviker från det förklarande, från det talade språkets förståelsemodeller.

Checklista för att ta reda på om en text eller ett konstverk är svårt:

Tycker du att verket är svår att tycka om?

Tycker du att det är svårbegripliga?

Tycker du att verkets gestaltning och form/utseende/händelse är svårbegriplig?

Grubblar du över verket?

Får verket dig att känna dig dum?

Påverkas dina tankar av verket?

Man kan inte laga bacon och ägg utan att först döda en gris. Jordbävningen medförde många människors död och att byggnader rasade.

Exempel:

Två besökare står vid en hyllmodul i artists book biblioteket på Bibliotek Plattan. Män i 30-årsåldern. De bläddrar och högläser för varandra. Nosar på böcker, på ett girigt sätt väljer de den ena boken efter den andra. Lämnar platsen lufsigt, upptagna i samtal med varandra och till synes omedvetna om människorna runt omkring. Lördagen 19 februari 2011 kl 13.20-13.40. Är de en del av Elin Wikströms konst-performance?

Tio minuter senare kommer tre unga människor gående på rad, raskt ner till avdelningen för konst. Hörlurar på. Två kvinnor och en man. De sätter sig på golvet med ryggarna mot hyllmodulen där Print Press Editions böcker är utställda. De sitter där i en minut, reser sig sedan som på en signal och lämnar avdelningen på rad, snabbt. Den sista i raden som är en ung kvinna med lockigt brunt hår vänder sig mot mig, ler och vinkar. Rörelserna är koreografiskt precisa. Jag vinkar tillbaka och besvarar leendet. Henne känner jag igen. Hon tillbringade flera timmar i soffan här igår och i förrgår. Liggandes med huvudet vilande mot sin ryggsäck, fötterna befriade från kängorna och datorn lutad mot knäna. Absorberad av datorskärmen. Inte en blick på mig. Idag undrar jag om hennes närvaro de andra dagarna och idag med de två vännerna är delar av en performance som förflyttar sig runt i huset, regisserad av konstnären Elin Wikström. Konsten kan vara var som helst. Jag tycker om att inte veta. Just nu är åtta människor här vid bibliotekets tillfälliga artists book installation.

Det tar ett kvarts sekel att formulera sig om eller gestalta följderna av ett (nationellt eller personligt) trauma. Jag ska ta reda på om det påståendet stämmer.

8 mars snöar det i Istanbul. Bosporen ligger inbakad i snödis. Den turkiska flaggan vrider sig röd upprörd i tjockan. 11 mars ödelägger en stor jordbävning människors liv i Japan. Kärnkraftsverk drabbas, radioaktiva ångor sprids i vindarna. Stora tsunamivågor rullar in över landet och drar allt med sig. Ett helt tåg försvinner med en tsunamivåg. Japan mörknar och stannar. Tsunamin följs av andra flodvågor. Sociala media sköljer in över det annars avstannade landet. Twitter, facebook, wikileaks och andra nätaktivister överöser Japan med kommunikation. Flodvågen av medborgerlig aktivitet sker under världsdagen för nätcensur den 12 mars. Kampanj mot censur på internet. Riskerna att övervakas online är synonymt med Internets frihet.

Iris kryper, hon undersöker sin omvärld, känner på allt, vrider och vänder på allt hon håller i sina händer, trycker på knappar, smakar på allt. Hon känner igen, hon passar in former i varandra. Hon reser på sig, sträcker benen under sin kropp. Iris lyfter.

Poetiken formulerar en begränsning.

En berättelse utspelar sig på ytan och andra gömmer sig under och parallellt.

Frågan om etnicitet och ursprung ska läggas åt sidan. Ens verkliga hemland blir hur som helst den samfällda mark man plöjer med alla andra. Man måste göra upp med traditionen. Alltså att söka nya och oprövade vägar att gestalta.

Är konstnärlig forskning kvasivetenskapligt? Konstnärskapet är ett kontinuerligt och krävande arbete i ständig förändring, och konstnären formar sig själv under processens gång.

Det intellektuella jaget utvecklas i koordinationerna mellan praktik och teori.  Växelverkan och utbyte mellan vardagens liv och konstens manifestationer, utbyte och överskridandet mellan kunskaper, discipliner, genrer och kategorier är förutsättning för utveckling och konstnärligt gestaltande. Vad som helst är inte konst.

referenser:

Charles Bernstein, De svåra dikterna anfaller eller högt spel i tropikerna

Pia Taftrup, Över vattnet går jag, skiss till en poetik

Jaques Ranciere, Hatet mot demokratin

Jaques Ranciere, Den okunnige läraren

Judith Butler, Gender trouble

Merleau-Ponty, Phenomenology of Perception

Peter Cornell, Paradisets vägar

August Strindberg, Ensam

Michel de Montaigne, Essayer

Marcel Proust, På spaning efter den tid som flytt

 

Poetik skiss 2.  12.09.10

En person som används i konsten, en som är omskriven i en bok, förebild för en gestaltning eller dokumenterad i en film är tolkad, blir omtolkad. Den gestaltade personen är inte personen som gestaltas, den gestaltade personen är konstnärens gestalt.  Alla kan publicera sig, allt kan vara konst. Alla som tar plats, har språket i sin makt eller behovet och motivationen att hävda sin berättelse, sin position kan ta ordet, ta platsen, om det finns en kanal ut och synlighet i omvärlden. Alla gör inte konst, alla låter inte publicera sig. Den som gestaltar och publicerar sig tar sig rätten att tolka. Tolkningsföreträde handlar om makt, verktyg, möjligheter och motivation.

Berättelsen kan slå tillbaka, objektet blir då subjekt och berättar sin historia.
Tiden utvisar vad som fortsätter vara intressant, vilka konstverk som fortsätter verka i omvärlden, i tiden som följer.
Att använda sin fars fotografier, manipulera dem och formulera en egen version av barndomen och uppväxten som offentliggörs, är att göra sig till tolkare, att ta en hel familjs historia och återberätta den till sin personligt gestaltade historia. Distansen mellan det upplevda och det gestaltade kan inte mätas. Bilderna har skrivits om och övriga familjemedlemmar, släktningar, bekanta är inskrivna i något som troligen inte överensstämmer med deras upplevelser eller erfarenheter. De används och deras versioner av samma historia är dolda om någon eller några av dessa inte tar saken i egen hand och gestaltar sin berättelse. Liknande händer hela tiden i konstens, teaterns, filmens, litteraturens, poesins värld. Även ‘det material’ som har ambitionen att vara dokumentärt är mer eller mindre personligt, alltid ett vinklat urval.
Fadern som ursprungligen fotograferade och då förverkligade sin version av familjeberättelsen,  beundrar och hyllar sin dotter som gjort henne och familjen synlig och betydelsefull genom återberättelsen. Dottern har uppmärksammats och hyllats för manipulationerna av pappans fotografier. Fadern favoriserar den kreativa dottern framför de andra två barnen. Modern är stum och oroad. Syskonen som finns i berättelsens bilder är undfallet beundrande och ser sin syster berätta sin historia. Den berättelse som berättas om dem är inte deras berättelse. Bilderna förstärker uttryck av stumhet, återberättelsen de gestaltar handlar om stumhet, reaktionerna på gestaltandet yttrar sig i stumhet.
Kommer någon att göra en annan berättelse av samma utgångsmaterial och därmed presentera sin version av familje-tids-historien eller är den tolkning som nått framgång uteslutande och obönhörligt definitiv? Kanske berättas en ny version av samma familjs historia nästa generation, kanske inte. Berättelsen, gestaltningen är en del av vår tids historieskrivning.

Litteraturens och konstens gestaltare berättar och tolkar liv och tid.

 

Poetik skiss 3. 12.11.15

Drömmen om den flygande mattan.

Drömmen leder mig, en dröm om att konstruera och tillverka en matta som flyger, så att jag kan flyga. Jag vill förstå hur en matta flyger. Bokstavligt talat hur jag flyger en matta av egen kraft.  Jag ska knyta ihop en matta som flyger. Imaginärt ska materialet, färgerna, mönstrets utformning och rapportering, storleken och tyngden samverka och få mattan att vibrera, lyfta, flyga iväg.

Här är det inte fråga om att ha flyt utan att outtröttligt arbeta mig uppåt och vidare.

Jag ska knyta samman vad som krävs. Huvudsaken är att viljan överlever alla försök, alla misslyckade försök ska leda mig vidare. Gnistan till viljan måste ovillkorligen tändas om igen och för varje försök som genomförs finna nya möjligheter, nya material, nya idéer till lösningar. Nya samarbeten och nya berättelser. Leder mina försök till att jag fortsätter drömma om och sträva efter att förverkliga drömmen om en flygande matta, så har jag inte misslyckats. En tråd är starten, många trådar och knutar som bygger upp en form, sammanlänkar naturens fibrer med teknologi till interaktion, till en hybridkonstruktion.

‘Axolotl’ drömmer jag en natt och är vilse i en stad som låser in mig i ett gigantiskt klipplandskap av kåkar i en kåkstad. Byggnaderna är klippor och de är vassa, spetsiga dramatiskt pekande uppåt. Allt är stengrått. Indianskt, latinamerikanskt, peruanskt. En favela. Det är fattigt och fyllt med människor som irrar åt alla håll. Alla är i sin egen värld, alla strävar som vansinniga. Det enda som gäller är att överleva. Alla strävar för sig själva. Alla mot alla. Jag är främmande i kåklandskapet och bergskrevorna är trånga mellan klipporna som bildar klipphuskvarter. Jag kan inte språket, det låter som spanska men går inte att förstå – det är inte spanska. Inte många kan de andras språk. Vi är ensamma främlingar.

Och jag måste göra mig förstådd så att jag kan ta mig fram, ta mig vidare. Jag måste överleva, precis som alla andra. Alla är irrande överlevare. Fientlig jämnlikhet råder i favelan. Jag klämmer mig genom en astmatrång gränd ut mot ljuset och väl därute förstår jag att jag måste leta mig in i en annan gränd för att komma fram till mitt mål: stationen varifrån tåget båten flyget avgår. Dit måste jag för att rädda mig från denna livsfarliga plats, ut ur detta ödesdigra universum. Jag måste uppfinna min väg och den vägen är bara min. Det finns inget val – jag måste göra vad som krävs och jag måste bemästra situationen, överblicka, tolka och dra mina slutsatser. Och utifrån allt sammantaget agera bestämt hur osäker jag än är. Alltmedan gränden är kvävande trång.

Axolotl är en akut hotad art i världen. Namnet härstammar från det aztekiska språket nahuatl, och är sammansatt av atl (‘vatten’) och xolotl (‘gud’). Denna salamander genomgick aldrig en full metamorfos, och därför sitter gälarna fortfarande på utsidan av kroppen, men de har även fullt fungerande lungor. De har förmågan att återbilda förlorade kroppsdelar. Det ovanligaste med axolotlen är att även om den inte är färdigutvecklad kan den föröka sig och få levande avkommor.

Drömmen återkommer, jag är fast i den tills en natt då jag vaknar av tonerna från fingrar som knäpper på strängar. En spröd gitarrklang söker en melodi när nattens mörker sakta skingras av morgonljuset. Gitarrens klang kommer från andra sidan väggen.

Jag ligger alldeles stilla och lyssnar. Tonerna klingar, harmoniserar, bryter och flyter. Lakanet är svalt mellan min kropp och det värmande täcket. Jag ligger alldeles stilla och jag flyger med i en fläktande vind.

En tunn hinna att visa rörlig bild på. Tidningar med blad som visar filmer, rörliga bilder, nanoteknik. Den flygande mattan är en projektionsyta som svävar fritt i luften. Den flygande mattan är rörlig bild, film. Tunn följsam, flyttbar. Den kan vara ett klädesplagg, en möbel, en vägg, en matta eller en gardin. Idén flyger iväg.

 

Poetik skiss 4.     13.10.10

Jag läser Jaques Ranciére, Den okunnige läraren. Fem lektioner om intellektuell frigörelse, om att röra sig framåt. Att söka efter tillvägagångssätt, metoder och institutioner som förtjänar att imiteras.

Vetande betyder ingenting i sig, görandet är allt. Bakåtsträvande metoder måste motarbetas. Vetenskaperna finns inte för att förklaras utan för att ge upphov till nya upptäckter och användbara uppfinningar. En framstegsmänniska är en människa som rör sig framåt, som går och tittar, experimenterar, ändrar sin praktik, verifierar sin kunskap osv. Detta är den bokstavliga innebörden av ordet framsteg. Men nu är en framstegsmänniska också någonting annat: en människa som tänker med utgångspunkt i föreställningen om framsteget, som upphöjer denna föreställning till den dominerande förklaringen av den sociala ordningen.

Jag söker mitt tillvägagångssätt, mina metoder utan institution.

Poetik skiss 5.  13.04.05

handlar om tillståndet då ingenting längre fortsätter, då motivationen stannar av och all betydelse upphör.

Strävanden, ambitioner, hävdelsebehov, lusten att ta plats, all den upptagenhet och energi som vibrerat runt viljan förintas i en självklarhet (från ett disigt ifrågasättande) och upplöses i meningslöshet. Förintandet av ambitionens vilja övergår i tanketomt drömmande och behovet att uppgå i en egen historia: min historia.

Det gäller då att greppa det som verkligen är min livshistoria.

Jag återgår till en punkt där jag startade när jag först visste att jag skulle ägna mig åt att ‘göra’ mitt liv, att formulera mig. Jag återvänder till morföräldrarnas hotell och de olika våningsplanens innehåll och via rum efter rum med tapetmönster, livsöden, olika vyer, med öron tryckta mot golvet lyssnar jag av och följer olika spår.

Men först, först måste jag helt enkelt förflytta mig via fjällstugan och avskedet av faderns hus i fjällen. Huset som far byggde är bara en storstuga och tre hytter, allt strängt begränsat, vyn är en om än milsvid så trång och enahanda. Komplikationen är inbyggd i huset, visionerna finns ovan stugan uppe på kalfjället men där hotar det vilse livet och den totala ensamheten och tomheten. Komplikationen ska undersökas.

Tidsangivelsen är det skede då stugan ska säljas ut från min familj. Det är då som tillståndet av upphörande och motivation drabbar mig. Därför startar jag i stugan på fjället i avigheten, tristessen och oviljan.

Sedan återvänder jag till hotellet, som gick förlorat tre årtionden tidigare, men först efter stugan i fjällen och i fjällandskapets ödestyngda dramatik och skönhet.

Om en stuga i fjällen. Faderns hus.

Att återvända till ursprunget.

Temat är ‘sökandet efter den ursprungliga hemorten’, vilket kan och bör uppfattas i så vid mening som möjligt, så länge betoningen vilar på just sökandet. En person ursprungliga hemort skulle här vara den unika platsen för konstitutionen av hennes identitet, och att återvända dit skulle konfrontera henne med sanningen om hennes väsen. Man kan föreställa sig helt konkreta versioner av ett sådant återvändande – att ta tåget till föräldrarnas hemby i Jämtland eller i Dalsland, att släktforska i arkiven, att sälja en ärvd sportstuga I fjällen eller att leta efter en halvbror som föräldrarna under sina livs dagar aldrig talat om… Men jag är övertygad om att den som på allvar söker sitt ursprung, sina betingelser, inte kommer att finna sin dolda natur i ett tryggt skimrande ‘heimat’. Ursprunget upplöses istället i sökandet, hemorten sprids ut längs sökvägarna. Och vid vägens början finns bara ännu ett vägskäl. Vi är inte nödvändigtvis förankrade vid någon särskild plats, vi är nomader som terratorialiseras. Av denna anledning fokuseras på sökandets process snarare än på något mål.

Tolkningsföreträde.

 

Poetik skiss 6.   14.06.27

MONUMENT ÖVER DET PASSERADE

Redundans  Rundgången sammanbinder start och slut – gränsen är dubbelsidig varmed texten träder in i överspråket, i palimpsestets luddighet och dubbeltydighet.

Berättelsen kan läsas i motsatt riktning, omvänd riktning, historien har inte en enkelriktad tidslinje utan är cirkulär. Historien har många röster lagrade på varandra, bredvid varandra, omslingrande varandra, från riktade, utstickande, enskilda, i grupp och eller kollektiva.

Vilka röster som blir sedda och hörda beror på makten, politiken, pengarna, ja på alla omständigheter. Kontexten och viljan.

Disruptiv teknik är ideer som spränger gränserna och som får betydelse i utvecklingen.

Oxymoronen är en skarpsinnig idiot. Vad som är positivt och negativt i utvecklingen är inte givet.

ÄNNU EN BÖRJAN

Shizoromanen är en kollektiv berättelse från olika perspektiv, en shizofren kollektivroman som växer likt ett nätverk, en spindelväv, en labyrint, ett husbygge, en geometrisk form.

Berättelsen börjar efter tidig uppstigning med minst tre timmars skrivarbete på fastande mage. Sedan frukost, promenad, dagligt arbete i ateljén som fullföljer den påbörjade skulpturen (?) som ger tid och rum för att skriva.

Tomrum överskuggar skrivandet som pågår och pågått under fyrtio år, ord fyller bordsytor, pappersytor, väggar, datorns bildyta, skrivmaskiner, mer papper, mer papper, med händernas hjälp, tankarna, med pennor och andra verktyg. Många verktyg.

Skrivandet händer och växer. Skulpturer är verktyg, instrument för att tänka, skriva, formulera, göra om och om igen.

Solregn i magiskt ljus en kväll i juni när som helst, vilket år som helst och likväl just nu, i år. En man går mitt i gatan med vita skor på fötterna. I övrigt är han mörkt klädd. Nu är han här. Han passerar. Då var han här. Nu blir då.

 

Poetik skiss 7.  2017.05.10

Jag vill inte snurra i ett bildflöde. Jag vänder ryggen till. Jag låter inte en gps styra hur jag promenerar, vart jag går, vilka vägar jag väljer. Jag föredrar att följa andra ledstjärnor, jag föredrar att lyfta blicken och låter tankarna flöda. Kroppens rörelser, benens steg, rytmen. På mina promenader har jag inget bestämt mål, ingen brådska att nå någonstans. Jag tänker, går, formulerar och gestaltar utan att använda sociala media.

Poetik skiss 8. 2017.10.04

Pre Position Entropi.

Det som inte är händelsemässigt. Det mentalas och kroppens kommande och gående. Redskapen tillhör ett abstrakt område. Konstruktion. Rörelse. Förflyttning. Rekonstruera.

Mening. Tvekan mellan det inre och det yttre. Ryggens betydelse i språkets hålrum, aldrig i det fyllda. Riktning. Skenbild. Linje. Brytning.

Prepositioner – väntande mening

– uppstår långt borta

– sätter meningen i spel

Claude Royet-Journoud, Teori om prepositioner